Det här inlägget tillägnar jag David på jobbet efter som han är lika kattig som jag. Majo. 

Med risk för att vara trälig kommer ännu en uppdatering på kattfronten. Igår genomfördes nämligen operation befria katt. Händelseförloppet stäcker sig över flera timmar, men jag ska försöka fatta mig kort. Det hela startade med att Coockie var borta när jag kom hem från jobbet. Jag gick min vanliga detektivrunda med ficklampa, gummistövlar och nattlinne. Jag hittade henne inlåst i ett trapphus ett par kvarter längre bort. Klockan var efter midnatt och inget fönster var upplyst. Eftersom jag inte hade någon nyckel till porten försökte jag tillkalla lägenhetsägarnas uppmärksamhet genom diverse tallkottskastning. Jag signalerade SOS med ficklamps-morse och använde ett litet dött träd (i brist på långa pinnar) som knackredskap för att nå fönstren på andra våningen. När ingenting hände klättrade jag med lite hjälp av en parkerad cykel upp och hängde mig i fönsterkarmen till lägenheten på bottenplan. Taktiken var att stirra in genom sovrumsfönstret, men jag orkade inte dra mig hela vägen upp utan hängde där och sprattlande längst husfasaden. För att undvika missförstånd med polisen släppte jag taget och letade fram hyresvärldens nödnummer. Vid 2-tiden fick jag tag på jourbilsmannen. Han svor över att ha blivit väckt och var inte alls medgörlig när jag försökte pruta på utryckningskostnaden. Efter någon halvtimme eller så dök han ändå upp med portnyckeln och befriade min älskling. Slutet gott...