Jag har varit upptagen med någonting som tydligen kallas livet. För två veckor sen packade jag och T våra väskor och tog Ryan till Frankrike och Biarritz. Jag hade mitt livs bästa vecka, men jag vägrar att skriva om det för ingen kommer att förstå. Det går inte att beskriva total LYCKA. Det blir bara cheesy och en aning skrytigt. Det får stanna i våra långtidsminnen. När vi blir gamla och senila och drabbas av Alzheimer kommer vi att ha glömt bort namnen på våra män och istället tjata om ’the time of our lives’ - Biarritz 2013.

På tal om att skryta. Sylvain Wiltord som tydligen har spelat i Arsenal är totally into me. I can tell! Vi träffades ute och jag gav honom dissen, men sen när jag fick veta att han var en rik föredetta fotbollsspelare besvarade jag varenda en av hans blickar. Tänk vad lite kändisskap kan göra. Mamma fattade ingenting när jag berättade att jag hade honom kring mitt lillfinger och sen lät honom gå. DU KUNDE HA GIFT DIG RIKT OCH FLYTTAT TILL FRANKRIKE!!!!!!! Well, jag berättade aldrig att han snart ska fylla 40. Jag vet inte om hon hade förstått kompensationsfaktorn.

För två dagar sedan fyllde jag tjugofem. I flera månader har jag förberett mig på chocken genom att ljuga om min ålder om någon frågat. Jag har med självförtroende svarat jag är tjugofem fast jag egentligen bara har varit tjugofyra och ett halvt. Med humöret på topp och ett välförberett psyke klarade jag av dagen utan en enda självmordstanke. Nu är jag redo för nya utmaningar. Hit me! Jag är oövervinnerlig.