Efter gårdagens första lektion ville jag bara skriva SKJUT MIG i pannan och gå till rektorn och säga upp mig på plats. Jag funderade över mina valmöjligheter och kom fram till att vilket barnfritt yrke som helst skulle kunna passa: fåraherde på landsbygden, vandrarhemsansvarig i Jukkasjärvi eller skogshuggare i de finska skogarna. FINE WITH ME!

T****** (jag vill inte hänga ut mina vänner) hörde av sig och vi bestämde oss för att ses efter jobbet. Vi listade saker som var gratis: promenad, fönstershopping och tullmuseet. Tråkigt konstaterade vi och åkte till Gröna Lund, köpte åkband och drack vin ur plastglas. Kvällen var magiskt vacker och det spelade ingen roll att vi var dubbelt så gamla som alla andra pop expressen fans. Här kommer vi – galet snygga, fräscha och totalt lyckliga! När Gröna Lund stängde stod våra limousiner och väntade på oss utanför porten men vi valde att ta spårvagnen, ni vet, för omväxlings skull. I hemlighet sneglade vi avundsjukt på limo-passagerarna men insåg snart att det gav dem tillfredsställelse och då pekade vi näsorna i vädret och spatserade förbi med självbelåtna steg. På tvärbanan stod vi som packade sillar. Någon frågade: 1. Får jag smaka lite popcorn? Och 2. Vill ni följa med till café mix? (eller frågade han om vägen? Jag kommer inte ihåg, men syftet var glasklart, det var en invit). Jag stirrade ner i min popcornbägare och mumlade att ”vi ska hem men här har du popcorn”. Sen tittade jag upp och mötte blick med killen från himmelriket och hans medelsnygga kompis. Jag ångrade mig genast och ville bara skrika: ”VI HAR INGA PLANER, VI KAN FÖLJA MED ER” men det var för sent. De klev av och jag och T****** stod kvar som två fån och funderade på om vi skulle åka tillbaka och springa efter. Vi konstaterade att det kunde verka lite väl desperat så vi skonade oss själva från den förödmjukelsen. Tack och lov. Idag kunde jag vakna i min säng med värdigheten i behåll.

Läraryrket är stressigt. Förutom att planera och genomföra lektioner ska vi skriva papper. Incidentrapporter, individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram är lärarnas signum. Det dokumenteras och arkiveras utav bara helvete. Hallå där skolverket, jag kan tala om att både barn och föräldrar skiter i alla papper så länge det inte står att skolan delar ut gratis Ipads eller att fritids har förlängd öppettid till kl 22. Allt annat är slöseri med tid. Man får liksom vara nöjd om föräldrarna ser till att barnet tvättar håret något så när regelbundet och att de har skor på fötterna under vintersäsongen. Mitt förslag är att vi lägger tiden på att skriva åtgärdsprogram till lärarna istället. Pax, jag är först!

Åtgärdsprogram VT 2013

Lärarens namn: Nathalie Lindqvist

Datum: 2013-05-29

Styrkor:

Läraren är duktig på att dricka kaffe, att skvallra i lärarrummet och att spela Candy Crush på tisdagsmötena.

Svagheter:

Läraren är lättirriterad och har kraftiga humörsvängningar. En möjlig Asperger - alternativt ADHD-utredning har påbörjats, men är ej klarlagd. Läraren är manodepressiv och lider av utmattningssyndrom, vilket försvårar situationen. Vid ett flertal tillfällen har läraren drabbats av vanföreställningar med panikångest som följd. Försökte hoppa från västerbron förra onsdagen men misslyckades.

Åtgärder:

- Utökat sommarlov och högre lön för mindre arbete

- Jacuzzi i arbetsrummet

- Elevfria lektioner

- Regelbunden oljemassage av professionell (solbränd, vältränad, halvnaken) massör

Eventuell medicinering:

Ett glas champagne och en stor, saftig kanelbulle om dagen i 10 år

Ni förstår min poäng. Jag ska fila lite på åtgärdsprogrammet och presentera det som ett krav för fortsatt tjänstgöring när jag har möte med rektorn nästa vecka.

Idag ringde dem från pensionsbolaget och påstod helt fräckt att jag måste göra ett aktivt pensionsval. Jag satsar tydligen hela min pension (kan ju inte vara många kronor) på en farlig aktiefond som kan ruinera mig på en kvart om det blir finanskris. Efter att ha lyssnat på olika siffror och räntesatser blev jag trött och gjorde det aktiva valet att inte gör något aktivt val. Inte nu. Jag är bara 24,5 år, lämna mig i fred! Ni kan återkomma när jag har åderbrock och hängande skinn på armbågarna.

Idag var det dags för den årliga vårvandringen för mellanstadieeleverna. Det innebär att barnen går en mil i skogen medan lärarna får sol och slipper ha lektioner. Jag var förstås livrädd för ormar och hade en snittpuls 180 på grund av min skräck (jag har funderat på det där. Man borde kunna utsätta sig själv för skräckupplevelser istället för att springa på det där jävla löpbandet och på så sätt träna hjärtats pumpkapacitet. Eller? En ny affärsidé. Titta - ett lejon som har rymt = 2 timmars långpromenad) Eleverna hade hysteri över myggor, skalbaggar och spindlar - men snälla rara, sluta larva er, fick jag säga upprepade gånger.

Jag har roligaste fotoprogrammet på den nya datorn:

Idag har min själ lämnat min kropp. Den flyger runt och skrattar åt sin egen hydda som att det vore en främmande varelse. HAHA, titta vilken dum flicka. Se hur hon traskar runt i cirklar och tuggar på pennskaft. Och titta där, nu sitter hon fast i källarförrådet! Jag måste liksom kämpa för att inse att det i själva verket är jag som irrar runt i dimman. Det är jag som har låst fast mitt skosnöre i källardörren när nycklarna ligger i arbetsrummet. Det är jag som sitter på betonggolvet och nynnar på ”när trollmor har lagt de elva små trollen” i väntan på att någon ska befria mig. Om man bortser från att min själ har lämnat min kropp har jag haft en bra skoldag med nya frågeutmaningar från eleverna i årskurs fyra. Till exempel: ”vad betyder kåt? Det är väl samma sak som kåda?” Svar: Ja.

Efter jobbet åkte jag till Siba och impulsköpte en dator. Jag tittade mest på färgnyanserna och formgivningen (det ska vara fyrkantiga hörn och jämntjock botten). Sen visade det sig förstås att just den modellen som jag ville ha var slut. Och mitt andrahandsval likaså. Och tredjehandsval. Och fjärdehandsval. Vad är det för fel på elektronikbutikerna nu för tiden? Försöker de sälja luft eller vadå? Det slutade med att jag tog en dator som inte ens fanns med på min topp 10-lista. Mest för att det var PANIK, jag vägrar att genomlida ytterligare en datorfri dag. Jag berättade i kassan att jag kunde tänka mig VILKEN DATOR SOM HELST och var nära på att komma hem med en cerisrosa ojämntjock dator med runda hörn! Det hade varit en trippel nitlott, tur att det blev den här istället, den är i alla fall inte rosa. Tjoho!

Jag är vuxen. Jag tror att jag har fattat det nu. Jag kan riva sönder listan över saker jag vill blir när jag blir stor eftersom jag redan har passerat bäst-före-datum. Det är bara att acceptera att jag aldrig kommer att bli idol-vinnare, delfinskötare, proffsdansare, världsberömd skådespelare eller stenrik. Jag är Nattis, idrottslärare, singel och semi-glad. Lite som den där signaturmelodin för Mc Donalds från 90-talet: livet har sina goda stunder. Men där emellan är allt mest skit. Positiva saker med att vara vuxen är att jag gör precis vad jag vill, när jag vill och hur jag vill. Glass och kolasås i sängen? Dansa på köksbordet? Halsa ur vinflaskan? Javisst! Negativa saker med att vara vuxen är att INGEN TAR HAND OM MIG när det går åt helvete. Jag ringde till exempel mamma och tiggde efter en ny dator eftersom den gamla är trasig (jag är så fattig, jag kommer att svälta ihjäl, snääällaaaa). Hon förklarade på ett sådär typiskt mammigt och pedagogiskt sätt att "lilla gumman, du är 24 år, har ett heltidsjobb och inte ens några barn att försörja. Du måste SPARA". Nu råkar det vara så att jag tycker att spara är universums tråkigaste ord. Jag gillar att slösa. Leva i nuet. Fånga dagen. Ja, det finns en miljon uttryck som egentligen innebär samma sak: skjut inte upp ditt liv. Njut! Ögonblicket är nu. Den här månaden har jag till exempel bokat en surfresa, lagat telefonen (twice), köpt uteserveringsvin varje helg och roat mig på Tivoli i Köpenhamn. Det sa jag förstås inte till mamma. Men nu har jag alltså kommit till insikt - shit - jag är VUXEN. Jag måste börja spara till pensionen!!! 

Jag blir ASTRÖTT på alla reklamaffischer med bikinimodeller som pryder stan så här års. De står där med solbränna och glammigt vattenstänk. Poserar (tror dem), provocerar (anser jag). "FETT SNYGG" utbrast en av mina elever och syftade på den halvnakna busshållsplatsmodellen som förmodligen inte hade ätit på tolv veckor. "OSUND" kontrar jag och ställer mig bredvid för att visa att mina armar är bredare än hennes lår. Jag vill se vältränade och självsäkra tjejer, inte svältande sexobjekt. Jag ska skriva en insändare till DN. Mest för att jag själv känner mig som en flodhäst i jämförelse, men jag får väl skylla på den viktiga betydelsen av hälsosamma ideal för barnen precis som alla andra dårar som försöker att göra världen till en bättre plats. Mina elever har klagat på att jag: 1. Svär i varje mening 2. Tuggar tuggummi trots att det är förbjudet. Det låter lite som att jag är en gangster med kepsen på sned och pistol i byxbenet. Jag måste börja med 1-krona-i-burken för varje svordom, som när man var liten. Med tanke på inflationen och den personliga ekonomin får jag nog öka insatsen till 1000 kronor per gång för att vara politiskt korrekt. Fy tusan vad dyrt. Skulle kunna bygga en skola i Tanzania inom ett år. Inklusive böcker, lekplats och lärare med bättre månadslön än de flesta. Mitt tuggummibehov ser jag som ett beroende. Andra röker hash eller dricker sprit för att lugna nerverna, jag tuggar tuggumi. Samtidigt som jag tillrättavisar mina elever och säger till på skarpen (spotta ut tuggummit, du vet ju reglerna, hur många gånger ska jag behöva säga till!) stoppar jag själv in tre nya tuggummin i käften. Jag hörde någon säga att om man sväljer tuggummi så tar det sex månader innan det försvinner ur kroppen. Magsäcken försöker tydligen saltsyra ner tuggummit i flera veckor. Och sen fastnar det i blindtarmen. Vi gör en fettsugning - nähä - här fanns bara onedbrutet gummiklet. Inte konstigt att jag har ont i magen. Eller så är det bara en myt. Eftersom jag har spillt vin över min dator får jag skriva på min Ipad vilket gör saker komplicerade. Jag lämnar ingen läsbarhet - eller stavningsgaranti. Bara blaj från en hjärna med platsbrist.

Livet fullständigt briljerar och jag har hela världen framför mina fötter. Jag är nästantjogofem och har inte den minsta ålderspanik. Min framtid är oviss och jag älskar det, vad som helst kan hända. Jag skulle till exempel kunna träffa en kille från Costa Rica imorgon. Tänk, vi kanske blir dödskära, flyttar till hans strandhus och gifter oss i solnedgången. Eller så kanske prins Carl Philip ringer mig och bokar dejt på slottet. Tolvrättersmiddag med extra dyrt bubbel. I´m just saying. Möjligheterna är oändliga!

Som den överdrivet neurotiska människa jag är finns det ett uttryck som får mig att vilja anmäla mig som frivillig svärdsslukare på närmsta cirkus eller hoppa från västerbron med ett lakan i ren frustration. Jag hör det hela tiden, allt som oftast av människor som helt saknar ansvarstänk och förnuft. Till exempel:

- Oj, jag glömde din hjärtmedicin

- Oj, det brinner i köket

- Oj, jag råkade spilla sylt på din bröllopsklänning

- Oj, det var visst frätande syra i shampooflaskan

- Oj, barnen i Gambia svälter ihjäl

Med det gemensamma svaret: Äh det löser sig. Det ordnar sig. Det ska nog fixa sig ska du se. Här är en tanke: DET LÖSER SIG INTE! Någon måste ta tag i det hela, lägga upp en plan, organisera åtgärder. Och den personen är inte du. Det är så tröttsamt, ja rent outhärdligt, att se samma personer göra samma fel om och om igen. Och eftersom andra genast förstår att det kommer att gå åt pipan rusar de in och tar över. Ser till att det faktiskt löser sig för idioterna som ser allt från den ljusa sidan. Och sen kan de kalla sig för positiva människor medan vi andra blir negativa, tråkiga bakåtsträvare. VI ÄR TRÖTTA PÅ ATT LÖSA ERA PROBLEM!