När jag vaknade sken solen. Jag tog på mig bikini och var på väg ut för att sola. ”Jag ska bara…” tänkte jag och började plocka upp kläder från golvet samtidigt som jag dammsög och borstade tänderna. En timme senare befann jag mig mitt i kaoset. Jag hade påbörjat storstädningen från helvetet. Det låg kläder ÖVERALLT! Det är inte konstigt att jag inte har råd att köpa lägenhet på Östermalm, jag har shoppat upp alla pengar! Jag ångrar mig varje gång jag får för mig att rensa garderoberna. Det tar liksom aldrig slut. Vid ett flertal tillfällen ville jag bara kasta ut skiten genom fönstret. ”Varsågod, ta mina kläder. Tiger, Calvin Klein, French Connection, Hilfiger. De ligger i en hög där på gatan. Jag orkar inte vika dem och lägga dem i lådorna för det är så jävla jobbigt!” Istället sorterade jag kläderna i färgordning och nu hänger både jeans och klänningar i en fallande färgskala i garderoben. Jag hatar att jag inte kan göra saker halvdant. Allt eller inget – det tar död på mig. Jag tvättade och bytte sängkläder. Sen spillde jag givetvis sylt på det nya lakanet. Jag kände mig ensam och bestämde mig för att gå med i firstdate.se. Jag genomled en lång anmälningsprocess men råkade fylla i att jag var en man som söker en man och det gick tydligen inte att ändra det egna könet i efterhand. Nu återstår det bara att se hur eftertraktad jag är i homovärlden. Sen uppdaterade jag badoo och klickade NEJ till hundra killar bara för sakens skull. Och nu ligger jag på mitt smutsiga lakan och tänker att den här dagen kunde ha blivit bra om jag bara hade tagit klivet ut genom dörren och lagt mig för att sola utan att vara så Alfons Åberg ”jag ska bara”-aktig.

Jag tror inte på ett förutbestämt livsöde. Jag vägrar till exempel att acceptera att unga människor dör på grund av att deras tid var inne. För det kan jag berätta - tiden var inte inne, det var bara fel och jävligt orättvist! Prästen talar om för församlingen att ”av jord är du kommen, jord skall du åter bli” som om det fanns någon form av mening med hela dödsgrejen. ”Synd att du dog men nu blir du till jord, det var ju nyttigt för naturen”. Men vem fan vill bli jord? Pax inte! Om jag hade varit präst hade jag skrikit rakt ut: ”VAD FAAAN JÄÄVLA SKIIIT FUCKED UP”. Tur att jag inte blev präst.

Framtiden är oviss och går inte att förutspå. Den bestäms av människors medvetna och omedvetna val i kombination med naturens tillfälligheter (som i sin tur har sina vetenskapliga förklaringar). En människas dagliga val i interaktion med andra människors dagliga val bildar ett oändligt nätverk. Det är omöjligt att på förhand veta vilka val som är gynnsamma. Vi måste hitta en balans mellan fröjd och och allvar. Vi kan inte vandra runt och tro att livet alltid är roligt. På samma sätt kan vi inte vandra runt och bara uppfylla krav. Det finns inte många saker som skrämmer mig. Jag är inte rädd för mörker, jag tror inte på övernaturliga väsen och jag inbillar mig aldrig att våldtäktsmän gömmer sig bakom träden i skogen. Däremot är jag livrädd för att gå miste om ögonblicken. Att ligga på dödsbänken och tänka ”helvete, jag har glömt att leva”. Att inse att jag har fokuserat och lagt min energi på fel saker. Jag vill vara den som tar för mig och som tar vara på mina drömmar och mål. Just därför har jag valt att skriva en bucket list för att reflektera kring vad jag vill få ut av livet. Den innehåller allt från stora livsäventyr till de där små sakerna som lyser upp annars ganska grå dagar. När jag flyttade till Hägersten bestämde jag mig direkt – den där älgkamelen ska jag klättra upp på en dag. Det blev min första punkt på min lista och i onsdags tog jag hjälp av en vän för att bestiga konstverket som pryder telefonplansrondellen. Jag ska inte rada upp alla mina livsmål, men jag hoppas att de som läser det här börjar fundera över sin egen bucket list och vad som egentligen betyder något.

Jag har hört att internetsidor skannar av användarens intressen och presenterar riktad reklam. Mina intressen är sista-minuten-resor och spa-behandlingar. Jag förstår verkligen inte varför facebook envisas med att göra reklam för match.com och firstdate.se. NEJ TACK! Ursäkta mig om jag vid något enstaka tillfälle har klickat mig in på en dejtingsida AV MISSTAG!!!! Ska jag behöva lida för det resten av livet? Men låt oss säga att jag går med i match.com och träffar någon. Då skulle jag inte bli förvånad om ”gubben i lådan” känner av det och börjar göra reklam för den där dejtingsidan som är till för gifta par som önskar spänning i vardagen. ”Victoria Milan - gör livet levande” . Den enda fördelen med att dejta någon därifrån måste vara att man redan från början vet att personen man träffar är en riktig skitstövel och man kan besparar sig från den överraskningen. ”Victoria Milan - bara för egocentriska ärthjärnor”.

För ett par dagar sedan skrev jag om kriget mellan mina alkoholiserade grannar. Kriget pågår fortfarande. Granne nummer 1 har strukit över efternamnet på postfacket till granne nummer 2. Istället står det med stora bokstäver: ”PSYKFALL”. På samma sätt har granne nummer 2 strukit över efternamnet på postfacket till granne nummer 1 och ersatt det med ”KÄRRINGJÄVEL”. Vad ska brevbäraren tro. Ett tag funderade jag på att sätta en lapp på min dörr med texten ”SINGEL”. Bara för skojs skull (och i protest mot de där dejtingsidorna). Jag tänkte att det kanske kunde blir en ny, slående dejtingtrend. Men sen ångrade jag mig.

Jag hade tänkt inleda min blogg med någonting annat än ”Jag…” men det gick åt helvete. Jag har inte tid att skriva om demokrati och fred på jorden när jag har mina egna bekymmer. Min pappa brukar säga: ”Nathalie, du är tamejfan aldrig nöjd”. Då blir jag förstås jättearg och kommer med motargument även om jag vet att han har rätt. För mig är gräset alltid grönare på andra sidan, hur klyschigt det än må vara. Ta vad som helst:

Äter jag hallonglass är jag mer sugen på chokladglass och äter jag chokladglass är jag mer sugen på kolanappar och äter jag kolanappar känner jag mer för sockerkaka. Det är ju omöjligt att välja i affären eftersom jag vet att jag kommer att vara missnöjd vilket beslut jag än tar. Jag kan lika gärna köpa lite av allt. Och sen undrar jag varför jag är ur form till sommarsäsongen. Där har du svaret.

Idag är jag mest missnöjd över att ingen har friat till mig än. Jag har suttit här på soffan och bara väntat på att bli överraskad. Som i vilken kärleksfilm som helst. Jag vill bli tagen med storm, men istället paddlar jag runt på stilla vatten. När är det min jävla tur? Runt omkring mig händer det saker. Vänner skaffar barn och köper gemensamma hushåll. Min ungdomskärlek har förlovat sig. Han friade med buller och brak och blev lyckligast i världen. Jag fällde en tår av lycka och tio av avund. Han tröstade med att jag kan vara hans reserv i fall han blir lämnad. Men jag är trött på att vara andras reserv. Plan B. Om det skiter sig. Jag vill också dela jordgubbe i parken, även om jag suckar högt när jag ser andra göra det (först får du en tugga sen får jag en tugga, hallå det finns fler, titta i burken ska ni få se).

Min alkoholiserade och ilskna granne är i farten igen (men missförstå mig inte, hon är toppen). Den här gången är hon arg på hyresgästföreningen som har placerat en stor grön låda med sand nedanför hennes köksfönster. ”Är de helt jävla dumma i huvudet, lämnar fritt fram för inbrottstjuvar?” I förrigår natt skyfflade hon upp 550 liter grus, ställde lådan under grannens fönster (de är inte direkt bästa vänner), och skyfflade tillbaka gruset igen. Granne nummer två (också alkoholist) blev tokförbannad och nu är det krig. Idag kastade han hennes uteserveringsbord i marken och stampade på det tills det bara återstod en liten vedhög. Hahaha. Roligt tycker jag, som beskådar det hela från min solplats med betryggande avstånd, samtidigt som jag med spänning väntar på nästa drag.

Det finns ingenting som kan stoppa mig från att vara genomlycklig. Inte ens att jag fortfarande är blek och småknubbig, vilket i normala fall gör mig galen. I tisdags var jag på intervju och idag fick jag erbjudande om jobbet. Jag tackade JA och sprang tre varv runt kvarteret och badade i alla vattenspridare som jag passerade samtidigt som jag sjöng på den första melodi som dök upp i mitt huvud ”EN TVÅ TRE, FANTA & ROSÉ, EN TVÅ TRE, GE MIG FANTA & ROSÈ”. Hemsk låt, kvinnoförnedrande video, men ändå så fantastisk att vråla till. Killen från public service som ansvarade för vattningen blev grinig och påpekade att gräsmattorna blev förstörda. Jag berättade om mitt nya jobb och frågade om han kunde ta en bild när jag hoppade genom vattenstrålen och han insåg väl att jag var löjligt glad och aningen sinnesrubbad. Sen hoppade han också genom vattenspridaren för att fira att jag har fått nytt jobb.  

Igår lovade jag att skriva ett inlägg om tjocka barn. Här kommer det:

Vuxna människor har lärt sig att deras val påverkar framtiden på ett eller annat sätt. De förstår livets samband: städar man inte blir det stökigt, sover man inte blir man trött och överkonsumerar man sockerkaka blir man tjock. Barn förstår inte sambandet mellan gärning och konsekvens. De lever i nuet och tänker bara på vad som är bäst för stunden. Därför tycker jag att överätande barn är en skam för den vuxna delen av mänskligheten. Låt de små liven växa upp innan de själva får göra valet om huruvida de vill bli tjocka eller ej.

Vuxna verkar tro att skrikande barn är synonymt med hungriga barn. ”Oj, titta barnet skriker, skynda, fram med en hamburgare och fyll nappflaskan med Coca Cola”. Sötsaker används som mutor. ”Var tyst så får du en kaka”. En kaka blir snart femton och sen undrar vi varför barnfetman stiger i taket. Dumma människor. När barnen väl har blivit tjocka finns ingen återvändo. Magsäcken är uttöjd och ungen är förevigt omättlig.

”SER DU INTE ATT DITT BARN HAR BLIVIT TVÅ BARN” vill jag ropa när en mamma matar sin unge med oljefriterade pommes en måndagsmorgon på pendeln. Jag vägrar att acceptera att det är skolans ansvar att eleverna håller en jämn och normal viktkurva samtidigt som föräldrarna bjuder till med sockerkaka. Det är inte svårt att förstå vem som blir mest populär.

Att spontanidrotten har ersatts med elektroniska spel är fruktansvärt. Obligatorisk föreningsidrott för alla! Jag har min egen mamma som föredöme. När jag kom hem gråtandes från gymnastikträningen och förklarade att jag ville sluta sa min mamma till mig: ”Javisst gumman. Varsågod och välj en ny sport: tennis, innebandy eller fotboll”. Efter en katastrofal fotbollskarriär (jag byggde sandslott i gruset medan de andra sprang efter bollen) valde jag att fortsätta med gymnastiken och jag ångrar det inte för en sekund. Tack mamma, för att du visade vägen till lite förnuft. Nu är det upp till mig att ta ansvar för mitt liv. Även om jag gör många snedsteg har jag fått förutsättningarna för ett bra liv och det är jag tacksam för.

Igår var M*** hemma hos mig på middag (kör fortfarande på det där med anonyma vänner även om alla fattar vem jag pratar om). Vi åt oliver och drack Cava som vilka lyxfruar som helst. Det är befriande att kunna sitta på vardagsrumsmattan och snacka rätt ut om livets toppar och dalar. Det är tillåtet att vara hur patetisk, neurotisk och galen som helst. Igår diskuBilderterade vi främst vilka singlar vi ska bjuda på vår midsommarfest. Vi ägnade också några timmar åt sms-formuleringar som killar omöjligt kan slingra sig igenom. Man måste tänka på allt: Är det läge att vara arg, glad, besviken eller hysterisk? Rakt på sak eller ospecifikt? Flörtig eller neutral? Vill jag ha respons? Vilken typ av respons? Inledningsfras och avslutningsfras. Hej, tja, tja snygging eller tjena mors? Puss eller kram, eller båda? Varje ord väger guld och är viktiga för sammanhanget. Sen går det alltid en vecka innan man får tillbaka ett kort, felstavat och ogenomtänkt svar och killarna undrar varför man är besviken. Nu vet ni!

Jag älskar att leka med formuleringar. Min gymnasielärare i svenska sa till mig: ”Du skriver bra men opersonligt. Du är som en konstnär som saknar själ och det finns nog ingenting du kan göra åt det”. Sen satte hon VG och jag grät. Hon hade delvis rätt, även om jag aldrig kommer att förlåta henne. När jag skriver arbeten är jag korrekt ut i fingerspetsarna och texten blir livlös. När jag skriver blogg försöker jag att tänka på det där med att låta personligheten lysa igenom. Det kan vara okej att börja en mening med ”och” eller ”men” och att använda åtminstone ett förstärkande ord till varje adjektiv. Jag vet att det inte är helt gramattiskt korrekt men texten får mindre av "pinne-i-röven-karaktär". Jag kommer däremot aldrig att ägna mig åt sär skrivning (ha-ha kul), fula förkortningar (d e ql å sk8a) eller använda ord som inte existerar (det finns till exempel ingenting som heter medanS).

Jag tänkte skriva lite om tjocka barn också men det får bli imorgon för annars orkar väl ingen läsa.

I helgen var det 50-års fest med buffé, finbubbel, sjönsång och hela baletten. Det hölls tal på löpande band om livslång kärlek, förevigt ihågkomna ögonblick och fantastiska personlighetsdrag. Det var verkligen vackert men samtidigt en aning ångestdrabbat. "Du fyller 50 och är vackrare än någonsin". Snälla!! Lite väl klyschigt om du frågar mig. Fast jag är förstås ingen talare. I själva verket hatar jag att prata inför folk. Det får mig att drabbas av stora skälvan med handsvett, rodnad, fummel och pipröst. Tack mamma för de goda generna. Jag pratade med mina ägg i äggstockarna och förklarade att de aldrig kommer att få några examenstal eller andra muntliga framföranden. Åtminstone inte av mig. Det blir på sin höjd en grattiskram och en dikt under sängkudden. Och när jag ändå hade påbörjat samtalet med mina ägg kunde jag lika gärna fortsätta: ”ni kan inte vänta er några estetiska gener. Sång, måleri och all form av handarbete går bort. Och ingen naturligt-smart-gen. Däremot anlag för korta ben och avsaknad av överläpp - varsågod, det är vad jag har att erbjuda”.  I själva verket är det nog bäst att mina ägg stannar där i äggstockarna ett tag till. Jag är trots allt bara 24,854795 år. På pricken!