Nu för tiden får barn diagnoser till höger och vänster. De som har svårt att anpassa sig socialt har Asperger, de som har uppmärksamhetsproblem har ADHD, de som har motoriska ticks har Tourettes, de som har svårt att lära sig läsa har dyslexi och de som är deprimerade har bipolär sjukdom. Samtidigt som vi försöker att motverka samhällets strikta normer och pratar om människors lika värde hittar vi på namn för allt som avviker mot det normala. Dubbelmoralen flödar. Det är tydligen oetiskt att acceptera att alla människor inte är lika intelligenta och socialt anpassningsbara. Genom att sätta stämpeln ”diagnosbarn” kan vi lära oss att acceptera avvikelserna. Han eller hon är ju sjuk för guds skull!

Jaha om det ska vara på det viset vill jag ha ett finger med i debatten. Trots den stora soppan med diagnoser finns inget namn på den åkomma som en stor majoritet av trettioåriga svenska män tycks drabbas av. Kombinationen av storhetsvansinne, maktbehov, egoism och total avsaknad av självinsikt. Jag vill kalla diagnosen för DUM-SOM-FAN-syndromet. Det handlar alltså om män (kvinliga fall är mycket ovanligt) som är lika smarta som ett gäng kossor på grönbete, men som tror sig veta bättre än alla andra. Det går inte ens att föra en diskussion med dessa män eftersom de är överdrivet säkra på sin egen överlägsenhet. Jag vill kräkas rakt ut. Nu kanske du som läser det här är just en man i trettioårsåldern och då finns det en stor chans att du avfärdar den här texten med en axelryckning. Kanske tänker du till och med ”Jaha, ännu en korkad brud med för lite att göra". Om du tänker så är du absolut en av dem som har drabbats av DUM-SOM-FAN-syndromet men eftersom diagnosen än så länge saknar botemedel får du helt enkelt leva med det och invänta medicinforskningen. JAG MENAR PÅ ALLVAR – JAG ÄR SÅ JÄVLA FÖRBANNAD!

Ibland hjälper det inte att solen skiner. En frusen själ behöver mer än så. Dagens upptining fick jag under specialidrotten. En elev i årskurs ett hänger i ringarna. Plötsligt släpper hon greppet med båda händerna och ramlar ihop med en duns på golvet. Hon ställer sig upp, känner efter om det gör ont och utbrister – typiskt, det kliade på näsan. Jag fäller en glädjetår. Vilket fantastiskt sätt att leva. Instinkt före konsekvens. Det ska jag rösta för vid nästa valperiod.

Jaha, nu är den här. Höstdepressionen. Mörkret, regnet och kylan som får vem som helst att vilja hugga av sitt eget ben för att få en giltig ursäkt till att stanna hemma i sängen. När jag kom hem från jobbet i fredags försökte jag värma mig med hårtorken i fyrtio minuter innan den blev överbelastad och lade av. Jag behöver lite sällskap. Kanske en fisk. Jag googlar på sällskapsfiskar och får massa träffar. Tänka sig. Jag hade ingen aning om att det faktiskt fanns någonting som hette så.

Det är lördag morgon och jag är trött. Min sömn var inte vad den borde ha varit. Jag drömde mardrömmar, till exempel att:

1. Det stod en läskig gubbe med lie utanför min dörr och när jag frågade vad han ville skrattade han bara och viftade med den där lien

2. Jag var jagad av polisen eftersom jag under en röris-uppvärmning i skolan hade råkat skjuta ihjäl en elev med pil och båge. ”Det är meningen att man ska spänna en låtsasbåge för att värma upp överkroppen men hon använde riktiga pilar” sade en kollega på TV4-nyheterna, och tillade sedan; "Hon gillade aldrig den där eleven".

Sen drömde jag att rektorn ringde och ville sparka mig eftersom det var måndag morgon och att jag hade försovit mig, men det var bara S som ringde från en fest. Hon gormade i telefonen för att överrösta bakgrundsmusiken; ”NATTA – JAG HAR HITTAT EN KILLE TILL DIG, PRATA MED HONOM, JONATHAN HETER HAN, ELLER VÄNTA (mummel mummel), JOHANNES MENAR JAG”. Ibland undrar jag om jag har gått för långt som ber mina vänner hålla ögonen öppna efter potentiellt pojkvänsmaterial. Jag säger det med glimten i ögat men nu börjar folk ta mig på allvar. Jag får prata med en okänd grabb som föreslår blind-date med vin i solnedgången i vinterviken. Ha-ha. Kul skämt tänker jag, och somnar om.

Jag börjar om på ruta ett. Kliver ner till första pinnen på stegen. Det positiva är att den enda möjliga vägen är uppåt. Jag gör som jag alltid gör när det händer – jag blir sentimental och åker hem till mamma och pappa och rotar bland gamla minnen. Tittar på foton och läser gamla brev. Jag tar till och med en promenad förbi radhusområdet där jag växte upp och ger de nya husägarna en argsint blick för att markera mitt revir. Jag känner för att göra någonting impulsivt. Som att kasta ett ägg på fasaden, men eftersom jag inte har några ägg i väskan hinner jag sansa mig. Det var bättre förr, mumlar jag för mig själv och känner mig som Agda, 87.

Hemma snurrade diskussionerna vid matbordet kring huruvida min bror ska köpa en Burberry-rock för 18 000 kronor eller ej. Vi röstade alla nej men min bror är inte övertygad. - Vad ska jag då göra med alla pengar? utbrister han och låter bitter. Ja, där har vi det, beviset på att pengar inte nödvändigtvis medför lycka. Just det, inte nödvändigtvis. Det är en fråga om prioriteringar. Om jag var rik skulle jag definitivt kunna köpa mig lycka. Jag skulle ta första bästa plan till Fiiji. Hejdå till Burberry-rockar och höstregn – hej äventyr!

En helt vanlig fredagsmorgon. Jag samlar eleverna i klass 1b i ringen i idrottssalen. Tjugoåtta fantastiska individer. En har halkat i omklädningsrummet. En har tappat en tand och blöder från munnen. En klänger sig fast i ribbstolen och vill inte komma ner. En gömmer sig bakom tjockmattan. En har glömt kläder. En skriker. En skrattar. En undrar vad det blir för mat. En vill sitta bredvid sin kompis. En vill ha en kompis. En stampar med fötterna i marken. En håller för öronen. En måste kissa. En är törstig. En har tappat bort t-shirten och går med bar överkropp. En har satt byxorna bak och fram. En har gått in i fel omklädningsrum. En vill sitta i knät. En har ont i magen och gråter tröstlöst. En har fått ett syskon och vill berätta. En fyller år. En vill jaga. En vill inte bli jagad. En behöver hjälp med skosnöret. En vill ha en fläta i håret. En smiter. En drar i min arm. En räcker upp handen. Det är väl ingen konst att vara lärare.

OBS VIKTIGT MEDDELANDE! Jag hatar prickar. Finnar, pormaskar, allergiutslag, eksem, vårtor, mygg - och loppbett. Det ger mig feberfrossa och dödslängtan. Igår hände det som inte får hända. Jag fick en finne mitt i pannan!!! Eftersom jag hade bestämt middagsdejt hade jag inget val, det var bara att krypa längst in i garderoben, leta fram en gammal basker och dra den långt över öronen. Jag matchade med rött läppstift och fransk dialekt och var noga med att inte lyfta blicken för högt. Lite försynt och gåtfullt men ändå sensuellt tänkte jag mig. Ingen kunde ana att det gömde sig en böld där under. Jag är så finurlig!

PS. Mina krukväxter har aldrig mått så bra som när jag började vattna dem med varannan vin. Trodde väl jag det, att mina växter behöver sin beskärda del.

Att säga hejdå till någon är svårt. Att säga hejdå till över 100 barn som man lärt känna in och ut är hjärtskärnade. Snart kommer de små liven att försvinna ut i samhället och världen. Mer eller mindre framgångsrika. Mer eller mindre lyckliga. A som vill bli sjuksköterska och artist vid sidan av. T som vill bli fotbollsproffs. N som vill bli arkitekt. Så många drömmar. Jag kanske får träffa dem i framtiden när de tar hand om mitt brutna höftben eller ritar mitt småländska drömtorp. Här står dem nu och bakar scones och kladdar deg i varandras ansikten. En vanlig fredag hade jag skrikigt rakt ut- SLUTA KLADDA - men idag är jag också på kladdhumör. Jag tar en degklump och trycker den i ansiktet på P. Och sen är kriget i full gång. Det är mjöl och smet överallt, men det struntar vi i, för det är fredag och min sista dag på den här skolan. Hejdå barnen på Tallbohov, jag hoppas att vi ses igen!

Idag jobbade jag min näst sista dag på Tallbohov. Det är med blandade känslor jag lämnar Jakobsberg och barnen på Söderhöjden. De har lärt mig så mycket om livet. Och om hur det är att vara barn idag (hemskt kan jag tala om, tack och lov att jag är tjugofem). Deras språk inspirerar mig och nu förtiden händer det att jag utbrister "SAAAAJK" eller "YOLO" vid tillfälle. För ett halvår sen visste jag inte ens vad det betydde. Usch vad jag kommer att sakna mina barn!

Jag fortsätter med kändistemat och fördriver tiden med att undersöka hur mina framtida barn skulle se ut om jag hookade med en kändis. Det är enkelt. Jag laddar upp mitt snyggaste ansiktsfoto och väljer matchning bland killarna i celebrity-listan. Sen behöver jag bara klicka på ”make babies” och vipps får jag fram porträttet av vår avkomma. Ha! Här är några exempel:

    Jag och Bloom           Jag och Beckham           Jag och Depp