Jag blir bara bättre på att köra bil. Nu när jag har slutat noja över min egen körning kan jag fokusera mer på andras misstag. Ibland hytter jag med näven och ropar ”blinkersjäveln är inte en utsmyckning” eller ”gaspedalen sitter till höger idiot”. Sen ler jag och ger mig själv en klapp på axeln; ”duktiga jag som kör helt perfekt”. Men det finns fortfarande tillfällen då jag är obekväm framför ratten. Som när jag får syn på en polisbil till exempel. Då får jag genast nervkris och gör misstag. Jag kör flera varv i rondellen, kommer åt vindrutetorkaren som slås på i högsta hastighet, blinkar åt fel håll och tar vägen åt söder fast jag ska åt norr. Värst är när jag helt plötsligt och utan förvarning skymtar polisbilen i backspegeln. Då kvider jag som en skadad sparv och tar närmsta avfartsväg. Jocke påpekar: ”Polisen är till för att vi ska känna oss trygga”. Jag misstycker. Blått ljus får mig direkt på oroliga tankar; Drack jag vin till lunchen? Har jag smuggelgods i bakluckan? Vilka fordon har jag krockat med nyligen? Osv. Helt orimligt. 

Summan av kardemumman - jag ger min körförmåga 4 av 5 airbags

Jag ska precis ha idrott med årskurs tre när jag hör ett hjärtskärande skri från pojkarnas omklädningsrum. Jaha, nu har det hänt igen. Nu har mamma packat ner fel gympabyxor. Skorna är osköna. Dragkedjan har fastnat. Någon har sagt att någon har en tjej-tröja. Vattenflaskan har läckt i gympapåsen. Det är hål i strumporna. Standard. Jag är beredd på allt. Eller det är åtminstone vad jag tror när jag kliver in genom dörren. Jag möts av ett barn som ligger på golvet och slår med knytnävarna i marken. Tårarna sprutar och ansiktet är sprängrött. Jag urskiljer mellan snyftningarna; ”Sluta kläm på... (snyft) dem, det är äckligt”. På bänkarna står grabbarna uppradade. Ja, med pungkulorna i vädret. Och jag får framföra en mening som jag aldrig trodde att jag skulle få säga; MEN HÖRRNI KILLAR, NU FÅR NI FAKTISKT SLUTA KLÄMMA PÅ BOLLARNA. 

Nu lämnar jag det ämnet och hoppar raskt in på nästa. Vi har fått en ny familjemedlem här på Borrvägen. Kissekatten Cookie dough. Vi har förberett oss väl och köpt in både kattsäng, klöspelare och leksaker. Bortkastade pengar, inser vi med facit på hand. Cookie dough vill bara leka med julgranen. Hon kravlar sig upp från gren till gren och har ner alla glaskulor som hon passerar. Hon har påtagliga motoriska svårigheter. Värst är när hon ska hoppa från sängkanten till byrån. När hon missar kör hon huvudet i lådfronten och störtar i marken med en duns. Hon sover i vår säng. Jag försöker ligga blixtstilla, men igår natt trodde jag faktiskt att jag hade mosat henne. Jag väckte Jocke och ropade i panik: Hon är DÖÖÖD. Men det visade sig att hon fortfarande sov. Phu. Vi pratar bebeis-språk hela dagarna och när vi ropar; "hur mår du älsklingen" pratar vi inte med varandra utan med vår lilla kisse.

Det är en vanlig morgon i december. På Borrvägen tjuter larmet som talar om att det är dags att stiga upp. Jag vaknar med ett ryck och kisar mot klockan samtidigt som jag söker med handen bland sängkläderna i hopp om hitta en järn-slägga. ALDRIG I LIVET, skriker jag högt och drämmer till snooz-knappen med knytnäven. Samma procedur upprepas fem gånger inom loppet av 30 minuter och när jag tillslut tar mig upp ur sängen (läs: kravlar, hasar, kryper) är jag på urdåligt humör. Jag klär på mig, krafsar igenom håret med fingertopparna, kliver i ett par för stora stövlar och spatserar ut genom ytterdörren. När jag sätter mig i bilen upptäcker jag att jag har på mig förra veckans pyjamasbyxor, men jag har inte tid att gå tillbaka. Jag kör ut från parkeringen och snurrar 17 varv på ratten. Bilen rör sig blygsamt åt höger. Jag snurrar 17 varv till. Det är faktiskt inte mitt fel att rattjävlen är trasig. I en pressad situation tidigare i veckan tvingades jag göra en hastig U-säng på en smal och krokig skogsväg och någonting gick sönder. När jag kommer till jobbet härjar barnen i omklädningsrummen. Eftersom jag har ett par minuter till godo stoppar jag i hörselpropparna och tar en powernap på en plint i redskapsrummet. Det råder inga tvivel om saken – fröken behöver jullov!

Jocke älskar rabatter. När han går in i affärer scannar han av hyllorna och samlar på sig varor som lyser rött. Förpackningarnas storlek, utseende och kvalité verkar inte ha någon avgörande betydelse. Ibland kan han komma hem med tre stycken kaviartuber och utbrista; "vadå, det var tre för två". Speciellt tycker han om prissänkt kokt skinka. ”Älskling, skinkan är slut”, kan han ropa i ren förskräckelse en söndagseftermiddag och när jag vaknar morgonen därpå ligger ett (eller flera) nya rabatterade kokta skinkapaketet i kylskåpet. 

Jag är inte lika lättlurad. Halva priset, jaha då vet man att grisen varit ebolasmittad och kokats i avloppsvatten. Risken att den smakar äckligt är övervägande. Lite mer så tänker jag. Men en dag förra veckan gick jag i rabattfällan. Jag ringde Jocke och berättade att jag hittat en ny vardagsrumsspegel. Han verkade inte helt nöjd; ”Vad är det för fel på den vi har”-diskussionen påbörjades men jag tog fram rabatt-tricket och övertygade honom. Jag startade projekt spegelupphängning en måndagskväll vid elvatiden. Jocke protesterade och ville absolut vänta, men envis som jag är letade jag fram verktygslådan och började skruva i väggen. Upphängninsanordningen krånglande och efter tre timmar och fjorton misslyckade försök stod jag där med en oupphängd spegel och fjorton vägghål. Spegeljäveln var omöjlig att sätta upp (därav priset) och jag tvingades inse fakta - jag hade blivit lurad. Jag ringde pappa och snyftade men fick inget medlidande; ”sluta upp med borrandet, gå och sov!”. Vad har vi lärt oss av detta? Jo - man får vad man betalar för! 

PS. Pappa fick nog lite dåligt samvete för senare i veckan åkte han förbi och spacklade igen hålen. Tack tack!

Nu har det ju gått ett par månader (åtta) sen jag skrev sist. Här kommer en höst-uppdatering.

1. Joakim Ottander - min pojkvän och den mest godhjärtade person jag känner. Som när vi storhandlar på Ica Maxi och testar en ny ostsort i ostdisken. Då bara måste han säga rakt ut att ”det här var den godaste osten jag ätit i hela mitt liv” bara för att göra ost-personalen glad. Och när vi går därifrån mumlar han lite halvhögt att ”mmm en ny favorit” bara för att markera lite extra. Ja ni förstår principen. När vi träffades första gången på Soap bar i januari bytte jag ut min Red Bull Vodka mot hans syrliga drink. Jättebra tyckte jag eftersom min drink var slut och hans var full. Tack tack. Igår när jag gjorde en gastroskopi, dvs. körde ner en trädgårdsslang med en påklistrad HD-kamera i magsäcken, satt han där på en pall och tittade på mitt maginnehåll på tv-skärmen utan att klaga. Jag säger ju det – världens bästa.

2. Jag tog det där körkortet tillslut. Min strategi var att charma trafikinspektören, men han visade sig vara en svårflörtad gubbe med polerad flint (typiskt!!). Jag stod där i en kort blommig sommarklänning på en lastplats i Talja Norra utanför Flen och bet mig i tungan. Trafikgubben bad mig kontrollera motoroljan så jag öppnade motorhuven och pekade på stickan. ”Tadaaa, gud vad jag kan!” tänkte jag tyst för mig själv medan jag väntade på applåder eller åtminstone en klapp på axeln. Det tog ett tag innan jag insåg att han ville att jag faktiskt skulle kontrollera motoroljan på riktigt. Eftersom jag inte hade något papper som jag kunde torka av stickan med frågade jag skämtsamt om jag fick låna trafikinspektörens skjorta. Han svarade inte, men såg arg ut, så jag började nervöst genomsöka bilens alla skrymslen innan jag hittade en liten pappersbit på golvet i baksätet. Med svettig panna rullade jag sedan ut från parkeringen och svängde åt vänster fast trafikinspektören klart och tydligt hade sagt höger. Vad som hände sen är dimmigt, men nu sitter jag alltså här med ett körkort. Då och då ringer jag till Jocke och informerar; "jag kör på fel sida av vägen", "växeljäveln funkar inte", "jag sitter fast i parkeringsgaraget” osv.

3. Fröken, fröken ropar barnen när jag kommer till skolan. Vadå fröken, tänker jag. Vad hände med gymnastikdirektör. Inte konstigt att eleverna tappat respekten för de vuxna i skolan när vi accepterar att tituleras som fröken. ”Jag är inte fröken, jag är gymnastikdirektör” svarar jag och barnen ser frågande ut. Nåja, värt ett försök. Eftersom jag har ont i öronen leker vi kattens 9 liv - den tysta redskapsbanan. Reglerna är enkla, varje gång man öppnar munnen förlorar man ett av sina 9 kattliv. Helt perfekt tycker jag. Jättekul tycker barnen. Win win.

Jag hörde nyss på radion att det är fysiskt omöjligt att vara förälskad i någon längre än i arton månader. Sen orkar kroppen inte producera mer kärleks-hormon. Hur tänkte Gud den Allsmäktige där? Att man ska leva resten av livet som oförälskad, otrogen eller skild? Pick your choice. Radioprataren berättade också att man har en ökad förbränning när man är förälskad. Rent teoretiskt skulle det alltså vara en bantningsmetod att byta partner var artonde månad när kärleksruset upphör. Det här med tills döden skiljer oss åt är en bluff. I'm just sayin'.

Jag har fått en huvud-böld. Jag upptäckte den för ett par dagar sedan när jag kliade mig ovanför höger öra. Jag drabbades förstås av panik och ringde mamma och skrek; JAG HAR FÅTT EN HJÄRNTUMÖR . Sen visade det sig (enligt mamma) att det var en inflammerad finne. Eftersom jag inte kunde sluta pilla på den lindade jag in hela huvudet i ett bandage och låtsades att jag hade fått hjärnskakning. Ursäkta äcklighetsfaktorn.

Det är bara tjugoen veckor kvar tills jag ska ta körkort. Jag har bokat intensivkurs på Thims körskola i Flen. Pappa hävdar att det bara finns ett rödljus i hela staden och att jag omöjligt kan misslyckas. Jag är inte så säker. Det här med att starta i backe är svinkrångligt. Hoppas att Flen är platt helt enkelt.

Jag är specialbeställningarnas okrönta konung. Jag vill ha saker och ting på mitt vis. Ibland får jag sota för det. Som förra veckan när jag kliver in på pizzerian och bagaren ropar till mig högt genom folksamlingen: DET VANLIGA ELLER? Jaha. Tack för det. Nu tror förstås hela telefonplan att jag är stammis på den lokala pizzerian. Här kommer hon igen. Pizza-tjejen. Hon som bara äter pizza. Jag låtsas som att bagaren har förväxlat mig med någon annan och ser högst frågande ut. Sen beställer jag någonting random från listan i menyn, bara för att markera att jag inte är tjejen som tar det vanliga. Jag hoppas att det lilla missförståndet beror på att jag de två senaste (väl utspridda) besöken var så besvärlig att mitt ansikte brände sig fast på den stackars bagarens hornhinna. Men ursäkta, jag kan faktiskt inte rå för att jag gillar halvinbakta pizzor med tretton slevar tomatsås, oxfile och bea men utan ost. Inte ska jag bli uthängd för det.

Jag är hemma och sjuk igen. Mitt immunförsvar är som en halvrutten fisk. Telefonen ringer med dolt nummer. Det är Utrikesdepartementet som vill ställa lite frågor. Eftersom jag inte har gjort någon god gärning på länge så tänker jag att det är lika bra att ställa upp. UD-killen påbörjar utfrågningen: Vilka är UDs viktigaste uppgifter? Är UD en modern organisation? I vilka länder kan du kontakta UD? Kan UD betala för att transportera hem en död kropp från utandet? Efter att ha svarat jag vet inte på de sju första frågorna får jag panik. Jag googlar på utrikesdepartementet i hemlighet och försöker frenetiskt leta rätt på svaren. Tack säger UD-killen tillslut och skrattar när jag frågar om han tycker att jag verkar blåst. Det betyder nog ja.

Vad är det för skit som sprids som pesten på facebook? En film som sammanfattar dina tio senaste levnadsår på en minut och två sekunder. Håll i hatten och gör dig beredd, för här kommer domen. Är ditt liv lev-värt? Vad har du egentligen presterat och producerat? Har du gjort karriär? Blivit rik? Flyttat till stan? Hundra likes för frukostbilden? Eller är du i själva verket en sån som meddelar att du ska gifta dig och att du är gravid i samma uppdatering och skramlar ihop tre likes och ett grattis från moster Agda. Ja, då kan du lika gärna gå och dränka dig i sjön. Eller? Inte en chans att jag tänker se filmen om mitt senaste facebook-decennium och bidra till bekräftelsehetsen.