Två dagar innan avfärd till Bali drabbas jag av magsjuka. Inte en sån magsjuka där man får lite ont i magen utan en sån där man kräks som en fontän. Jag spenderar en natt på badrumsgolvet. Jag ringer mamma som påstår att jag omöjligt kan åka om jag ska spy på det där sättet. Jag mmmar samtidigt som jag packar ner spypåsar i handbagaget. Ingenting kan stoppa mig. De kan ju försöka bära av mig från planet med spyor och allt. Men sen vipps så blir jag frisk samma dag som vi ska åka, så inga bekymmer på spy-fronten.

På Arlanda bestämmer vi oss för att växla lite pengar. Lika bra i fall vi måste nödlanda någonstans utan bankomat och kortläsare, typ. Fast helst inom gränsen för Bali eftersom vi lägger alla våra nödslantar på Bali-rupids. Vi informerar damen bakom disken att vi vill växla tusen kronor vardera. Hon knappar på datorn och kliar sig i huvudet. Tillbaka kommer hon med två miljoner i sedlar. TVÅ MILJONER. En korv med bröd måste ju kosta minst 200 000 på det där stället. Normalt.

Jag visar Annie mitt fula sår på näsan. Det började som några prickar men urartade snabbt efter lite pillande. Annie hävdar att det ser ut som en brännskada och skrattar åt idén att jag är bränd redan innan vi kommer fram. Omöjligt svarar jag men tänker i hemlighet på solariebesöket ett par dagar tidigare. Dumma uv-strålning. Väl på planet pillar jag sönder skorpan så att det börjar blöda. Sen får jag sitta med toapapper tryckt mot nästippen i evighet för att inte bloda ner omgivningen. Envist sår eller blödarsjuka. Vad vet jag. Hur som helst kan jag konstatera att det inte blir några närbilder från den här resan.

På flyget från Arlanda til Qatar hamnar vi precis vid nödutgången vilket innebär stort benutrymme. Vi är sjukt nöjda, i alla fall en stund. Olyckligtvis har vi även toaletten precis i anslutning till våra sittplatser och förutom de obehagliga lukterna som sprider sig varje gång dörren öppnas bildas en hel folksamling runt oss som om ytan vore reserverad för medlemmar i en klubb eller församling av något slag. Flera gånger vill jag påpeka att det här är minsann inte öppna förskolan och det där som du står på råkar vara mitt handbagage. Annie sover som en stock. Ja, hela resan.

Från Qatar är det ytterligare tio timmars flygresa till Bali. Inte får vi flyga första klass den här gången heller trots vår listiga plan att försöka lura kabinpersonalen att vi är på väg på honeymoon. Vi sätter oss på våra platser på rad arton och ser oss omkring. Ett gigantiskt plan. Säkert 1000 platser (eller 400 or whatever). Sen babblar vi vidare tills kaptenen ropar i högtalarna att nu är vi redo för start eller någonting liknande fast på arabiska. Vi fattar ingenting när vi börjar rulla mot startbanan, planet är ju tomt. Långsamt går det upp för resenärerna (nåja, helt tomt var det inte) att nu handlar det om att agera fort för att välja de bästa platserna. Jag samlar på mig filtar och kuddar för glatta livet, lägger mig raklång på ett fyrmanna-säte, gosar in mig med tofflor och bestämmer mig för att ha sagan-om-ringen-maraton. Jag ser ungefär en sekund innan jag somnar. Jag vaknar ett par timmar senare och är ohyggligt kissnödig. Sådär så att det gör ont. Men precis när jag ska traska iväg mot toaletten ropar kaptenen att nu är det turbulens, sitt still och behåll säkerhetsbältena på fast på arabiska då förstås. Eller vad pratar man ens för språk i Qatar? Jag blir gott sittande en stund till med kiss upp till öronen känns det som. Annie hittar jag framför filmen Crazy, stupid, love. Om hon faktiskt tittar på filmen är oklart, men hon sitter med mobilen framme och fotar Ryan Goslings halvnakna kropp. I sitt försvar utbryter hon att vadå, han är min drömman!

Nu är vi äntligen framme, Jippi!!!!! 

Ps. Jobbigt att skriva på telefonen

Saker som försvårar vuxenlivet...

När man ringer för att avsluta ett abonnemang: Du letar reda på numret och förväntar dig följande scenario: Hej, jag vill avsluta mitt abonnemang. Bra, tack tack hej. Istället kommer du till en telefonsvarare med knappvalsfunktion. ”Tryck ett om du vill förnya ditt abonnemang, tryck två om du vill ta del av våra erbjudanden, tryck tre om du vill veta våra öppettider” och sådär håller det på tills ”tryck 107 för att avsluta ditt abonnemang”. Du knappar in 107 och kopplas vidare till nästa förinspelade telefonsvararröst: Just nu är det många som ringer till oss. Ditt samtal är placerat i kö. Du har plats nummer 4576 i kön. Vi beräknar besvara ditt samtal inom 5 veckor. Tack för att du väntar.

När man försöker gå ner i vikt: Du har inte tid att hålla på med LCHF eller 5:2 eftersom du snart ska till Bali och behöver snabba resultat. Du utvecklar te-metoden. Efter nio dagars svält har du tappat livslusten men blir ändå nöjd när vågen visar minus tre kilo. Du firar med en bulle. Sen äter du ett par bullar till samtidigt som du tränar och tänker att det kan väl inte spela så stor roll. När du officiellt avslutar dieten efter två veckor landar du på plus ett kilo och en extra centimeter i midjan.

När man slutat med p-piller efter lååång tid: Du tror att du vaknar upp i en vattensäng, men inser snart att det är din egen kropp som har svällt upp och utgör en vaggande hydda. Du kan inte böja fingrarna på grund av svullnaden och när du försöker ta på dig jeansen fastnar de någonstans vid knäna. Då börjar du gråta och tröstäter en chokladkaka. Resten av dagen campar du i sängen.

När man får parkeringsböter: Du ser till din stora förskräckelse en gul lapp på vindrutan. Hur är det ens möjligt? Du letar reda på parkeringsskylten och inser att det som du trodde betydde någonting i stil med "förbud att köra om" i själva verket måste ha en helt annan innebörd. Efter att ha googlat får du fram följande obegripliga meddelande: datumparkering innebär att parkering är förbjuden på gatusida med jämna husnummer under jämnt datum. Motsvarande gäller udda nummer under udda datum. 

När man tindrar: Du matchas med diverse killar. Ett par av dem skriver till dig men du svarar inte eftersom 1. Han ser ut att vara kort eller 2. Hans hårfäste sitter för högt upp eller 3. Hans namn är urlöjligt. Efter fyra timmars swipande hittar du tillslut den du söker. Du skriver men får ingen respons. Tokförbannad ringer du en vän för att beklaga dig över den omogna idionten. Din tjejkompis håller med och snart har ni båda bestämt er för att bli lesbiska feminister. 

Januari är en månad full av förhoppningar och löften. Vi tror alla att vi kommer bli träningsgalna hälsogurus som lever på ekologisk vegankost och som dessutom skänker generösa penningbelopp till välgörenhet och hjälper gamla tanter över gatan. Dag nummer ett är vi ganska övertygade om att det nya året kommer bli det mest fantastiska år av alla år vi varit med om. Sen går dagarna och efter ett par veckor sitter vi ensamma i våra fåtöljer, svär över tantjävlarna och tröstäter glass direkt ur bunken. Januari är den månad då flest människor drabbas av depression, hamnar i ekonomisk knipa och skiljer sig enligt mina efterforskningar på Google. Så sluta upp med att vara så förbaskat nyårs-glad.

Eftersom gymmet är fullt av januari-optimister har jag kommit på idén att träna hemma. Jag kör gymnastik-måndag, cross-tisdag, ABSolution-onsdag, bootylicious-torsdag, free-friday, run-for-your-life-lördag och yoga-söndag. Paret på våningen under tycker kanske inte att det är ett lika bra koncept eftersom träningen innehåller diverse grupperade jämfotahopp, höga knän och armhävningar med klapp (läs: försök till armhävningar med klapp). Jag ser framför mig hur gipsdammet yr runt i de stackars människornas vardagsrum. Och som om inte det vore nog har Cookie bestämt sig för att trakassera det gamla paret genom att sitta utanför deras ytterdörr och jama från morgon till kväll. När jag försöker flytta på henne river hon mig i ansiktet och jag ser nu mera ut som en karaktär från Scarface.

Det här inlägget tillägnar jag David på jobbet efter som han är lika kattig som jag. Majo. 

Med risk för att vara trälig kommer ännu en uppdatering på kattfronten. Igår genomfördes nämligen operation befria katt. Händelseförloppet stäcker sig över flera timmar, men jag ska försöka fatta mig kort. Det hela startade med att Coockie var borta när jag kom hem från jobbet. Jag gick min vanliga detektivrunda med ficklampa, gummistövlar och nattlinne. Jag hittade henne inlåst i ett trapphus ett par kvarter längre bort. Klockan var efter midnatt och inget fönster var upplyst. Eftersom jag inte hade någon nyckel till porten försökte jag tillkalla lägenhetsägarnas uppmärksamhet genom diverse tallkottskastning. Jag signalerade SOS med ficklamps-morse och använde ett litet dött träd (i brist på långa pinnar) som knackredskap för att nå fönstren på andra våningen. När ingenting hände klättrade jag med lite hjälp av en parkerad cykel upp och hängde mig i fönsterkarmen till lägenheten på bottenplan. Taktiken var att stirra in genom sovrumsfönstret, men jag orkade inte dra mig hela vägen upp utan hängde där och sprattlande längst husfasaden. För att undvika missförstånd med polisen släppte jag taget och letade fram hyresvärldens nödnummer. Vid 2-tiden fick jag tag på jourbilsmannen. Han svor över att ha blivit väckt och var inte alls medgörlig när jag försökte pruta på utryckningskostnaden. Efter någon halvtimme eller så dök han ändå upp med portnyckeln och befriade min älskling. Slutet gott...

Igår skulle jag på yoga. Jag var lite sen på grund av diverse orsaker och när jag kommer till gymmet, stressad och i verkligt yogabehov, visar det sig att min biljett har lämnats till någon på reservlistan. Min första tanke är protestera, men det visar sig att jag inte är ensam om att ha blivit berövad på min yogabiljett. Helt plötsligt står jag mitt i en svärm med arga och frustrerade yoga-lovers som nekats deltagande. Någon svär åt personalen, någon stampar i golvet och en annan försöker slita åt sig en biljett från en redan anmäld deltagare. Herre gud. Det är uppenbart att vi alla behöver andningsterapi. Skona mig från yoga. Jag åker hem och bokar in en harmlös tisdags-cross. 

Så var det då dags för crosstraning. Kommer ni ihåg inlägget där jag skrev om hur otrevligt det var när mina träningstights sprack i grenen? Det finns där om man bläddrar lite i arkivet. Det var en ytterst plågsam historia för alla inblandade. Nu undrar jag om Gud vill straffa mig, för idag hände det IGEN! Vi värmer upp med klassiska övningar i ring: höga knän, framför-bakom-steg, sidchaseer och indianhopp. Adrenalinet lixom pumpar i kroppen och jag är taggad. Instruktören är snygg. Kroppen mår bra. Helgvinet är inhandlat och väntar i skåpet. Jag är på topp helt enkelt. Vi fortsätter uppvärmningen med långa utfall, höga sparkar och sist men inte minst de smickrande elefantstegen. Ni kan ju tänka er hur det ser ut. Och när vi stapplar omkring där som elefanter på led ser jag hur personen bakom i ledet glor på min bakdel. Eftersom jag har varit med förr förstår jag direkt vad det handlar om. Jag känner efter med handen och mycket riktigt, ett hål stort som en tennisboll. Jag har inget annat val än att ta mina saker och lämna salen. Tack för mig. IGEN!

Summan av kardemumman har jag åkt till gymmet två dagar i rad för att betala dyr parkering, göra av med noll kalorier och avsluta med att äta en jag-tycker-synd-om-mig-själv-macka i soffan. Jippi!

Det är uppenbart att jag pratar för mycket om min katt. Kollegorna undrar inte längre hur det är med mig när jag kommer till jobbet, utan går direkt på kattutfrågningen. Hur mår Cookie idag? Har hon ätit ordentligt? Ingen bajs-incident i grannarnas trapphus? Observera att det faktiskt bara har hänt en enda gång att hon bajsade i en främmande trappuppgång. Tyvärr hamnade det precis utanför någons dörr, vilket tydligen var opassande. Till hennes försvar var hon inlåst, vem som helst hade gjort samma sak. Påståendet om att jag skulle vara en crazy cat lady är inte längre ett skämt. Men det är så det blir när man är singel i oktober. Vem ska jag annars ge all min kärlek?

Det kan hända att jag är en aning överbeskyddande. När Cookie helt plötsligt blev sjuk och började kräkas för ett par veckor sedan fick jag förstås panik. Jag kastade in henne i bilen och åkte i vrålfart mot djurakuten. Telefonisten på akutmotagningen som jag lyckades ringa upp i farten försökte lugna ner mig när jag skrek att min katt var på väg att dö. Jag fick gå före i kön (jag antar att det berodde på mina hysteriska snyftningar) men när jag släppte ut Cookie på undersökningsbordet var hon både pigg och kräkfri. Så där stog jag med min till synes friska katt och grät. Vi åkte hem igen, utan vidare åtgärd och 1300 kronor fattigare.

Förra veckan var Cookie förvunnen när jag kom hem från ett eftermiddagspass på jobbet. Jag sökte igenom alla trapphus, källarförråd, grovsoprum och tvättstugor med en ficklampa och kröp sedan runt på knä bland buskarna på innergården. Jag spenderade natten på en parkbänk inlindad i ett duntäcke där jag satt och ropade efter Cookie tills klockan var fyra och en granne stack ut huvudet och hytte med näven. Att döma på hennes ansiktsuttryck var hon inte helt nöjd med att jag ägnat de senaste fem timmarna åt att skrika utanför hennes fönster. Dagen därpå hittades Cookie i ett hobbyrum i någons källare. När jag åkte till jobbet för att påbörja nästa eftermiddagspass hade jag varit vaken i nästan 1,5 dygn och jag var tvungen att förklara för min chef, tredje dagen på jobbet, att mina blodsprängda ögon berodde på tårar och sömnbrist och ingenting annat.

Efter en semester på 120 dagar = 16 veckor = fyra månader = en tredjedels år tycker jag att det känns ganska rimligt att börja jobba igen. Jag har återhämtat mig från lärarchocken och påbörjar en ny karriär inom medicinbranschen. Passa på att läsa min blogg nu innan jag blir alltför inbiten och börjar skriva om maskinavvikelser och trasiga blister.

Ett skift på Astra inleds med att man passerar en renlighetszon. De egna kläderna åker av och ersätts med någonting som är oroväckande likt utstyrsen från barnprogrammet Bananer i pyjamas. Hårets insluts i ett nät och man kan välja strumpor i kulörerna chockrosa, mossgrön och turkos. Smink är inte tillåtet. Inga konstigheter, tänkte jag på intervjun, met det var innan jag visste hur jag faktiskt ser ut osminkad en fredagmorgon klockan fem. Med facit i hand kan jag konstatera att jag är ångestfri men heltidsful. Men jag är inte ensam om att vara ful. Vi vandrar alla omkring som B1 och B2 i våra stora pyjamasar. I min fantasi tänkte jag nog att jag skulle träffa en snygg avdelningschef första dagen på jobbet. Men det har visat sig vara som att gå på dejt i mörker. Snygg eller ful, ingen vet vad som gömmer sig bakom skäggskyddet. Det blir som ett enda stort lotteri. Lika bra att köpa många lotter. 

Jag jobbar på linje 21. Där packas bland annat Nexium. Helt perfekt tänker jag efter att ha gjort efterforskningar och förstått att läkemedlet förhindrar uppkomsten av magsår. I akuta fall har jag åtminstonde nära till botemedel. Jag måste granska kringliggande linjer, det kanske finns någont piller för inre harmoni och stärkt livskvalite? Förlåt Astra jag skojar bara, ge mig inte sparken snälla! Imorgon kliver jag på eftermiddagspasset och är ledig fram till klockan 14. Det innebär att jag i lugn och ro kan börja dagen med att dricka energi-te göra solhälsningar i vardagsrummet. Helt perfekt.

Tänker du som jag B1? Jag tror det B2. Det är SOVTAJM!!!!

Det är en tidig måndagmorgon och jag vaknar av Cookies jamande. Jag översätter från kattspråk och förstår att hon vill ut. Bläää!!!! Efter att ha räknat ner från 10 (fem gånger) tar jag ett djupt andetag och kliver upp. Med håret i en knut på huvudet och endast iklädd trosor öppnar jag lägenhetsdörren och kikar ut i trapphuset. Jag besparar mig tiden det tar att klä på mig, skyler brösten med händerna och smyger ner de två trapporna. Jag är påväg tillbaka när jag hör grannen från översta våningen vrida om nyckeln. Jag stelnar till, gör en snabb kalkulering och konstaterar att det finns risk för fenomenet naket möte i trapphus. Jag ser ner på mina urtvättade trosor och bestämmer mig för att ta till flykt i källaren. Där står jag sedan barfota på betonggolvet i väntan på att kusten ska bli klar. Ibland tror jag att jag skulle vara en perfekt stand-in för Bridget Jones.

Och just det, från och med oktober kommer jag att jobba som konsult på AstraZeneca. Förra veckan var jag där på utbilning. Fick ett moment med en kille vid kaffamaskinen. Han blinkade åt mig med ett öga (vem gör så?). Jag försökte avläsa hans position på brickan som hängde runt halsen, men jag tror att han tror att jag fantiserade om hans nakna bröst. Vilket jag förstås gjorde. Nåja. Det här kan bli bra.