När man går på obligatorisk kvällsföreläsning på skolan och inser att föreläsaren är: 1. Från gotland 2. Ska prata om statistik i U-länder 3. Har ticks och 4. Tror att han är rolig fast han är tråkig, då skulle vem som helst kunna bryta ihop. Ingen ont om gotländska men det passar helt enkelt inte ihop med statistikföreläsningar. Det låter fånigt, nästan lika fånigt som om en norrlänning skulle föreläsa om världsekonomi. Gotländska passar bättre i tv-program om vackra trädgårdar och i lottodragningar som Keno. Trots den olycksbådande kombinationen var jag och min kollega på toppenhumör. Det måste vara ett tecken på inre harmoni och lycka i själen när man kan skratta hysteriskt åt att barnafödandet har minskat med 30 % de senaste 50 åren (typ) och att BNP har ökat med 3,7 % i Botswana men minskat med 2,6 % i Nigeria (ja, det där var helt påhittat men ni förstår poängen). Antingen har jag blivit helt tokig eller så är jag bara glad på livet. Förmodligen en kombination av de båda. Hur som helst så älskar jag mitt nya positiva jag som sprider livsenergi till vänster och höger. 

PS. Idag klättrade jag upp på en sten på vägen tillbaka från simhallen och ropade högt "JAG ÄR FEMINIST". Mest för att testa hur det kändes. Det var roligt. Sen ville alla mina elever göra samma sak. Det kan väl inte vara fel, eller?

Jag inleder med en sammanfattning av min onsdag (tycker man att det är mindre intressant att läsa om andras dagsförlopp kan man gå vidare till steg 2)

Steg 1: Jag och två av mina kollegor tog med femmorna till Skansen för att titta på djur. För att hålla eleverna sysselsatta (maximal inlärning för dem och minimal ansträngning för oss) arrangerade vi en tävling där de bland annat skulle räkna sälar, fota farliga djur och klappa någonting gulligt. Jättebra idé tyckte vi ända till vi kom på att: herre gud, eleverna kommer att klättra in i vargburen och klappa älgar på löpande band. Nåja, gjort är gjort och vi kunde bara hoppas på det bästa. Vi gick förbi björnarna som satte på varandra inför en skara barn som hejade på för full hals. De har tydligen ingen skam i kroppen . Björnungarna såg vi inte skymten av, de gömde sig tydligen i grottan och som min kollega påpekade: klart som fan att de gör, de vill väl inte se sina föräldrar knulla. Sant. Vi suckade över tråkiga nordiska djur och satte oss i solen och åt glass.

På eftermiddagen (så vitt jag vet kom alla ungar hem med både armar och ben i behåll) tog jag med eleverna i skolans egen friluftslivsgrupp, Green Team, på orientering. Hur kul som helst, tänkte jag, men jag vet inte om eleverna tänkte det samma. Järfälla OK arrangerade det hela och gjorde det jättebra. Jag var taggad, åtminstone tills instruktören berättade att han dagen till ära hade stött på tre ormar. Då fick jag panik och klättrade upp i en klätterställning på närmaste lekplats och barrikerade mig där tills vi skulle åka hem. Bra jobbat, idrottsläraren! Det är dags att gå i terapi. Men om terapin innebär att jag måste röra dem, kela med dem, eller ens titta på dem, då säger jag upp mig på en gång. DET BLIR INGET!

Steg 2: På facebook sprids just nu en länk som propagerar för feminism. Jag känner mig helt sinnesförvirrad. Om någon frågade mig ”är du feminist?” har jag ingen aning om vad jag skulle svara. Kanske mjaanäjo. Det duger inte. Jag sitter här med boken ”Konsten att vara kvinna” (som uppenbarligen tycker att alla som inte är feminister borde skjutas) och försöker att ta reda på vad jag egentligen tycker. Jag citerar:

Nåt jag däremot tänker uppmana dig till att säga är ”Jag är feminist”. Helst vill jag att du ställer dig på en stol och vrålar ”JAG ÄR EN FEMINIST”, fast det är bara för att jag tycker att allting blir lite mer spännande om man står på en stol när man gör det. Det är jätteviktigt att du säger det högt. ”JAG ÄR FEMINIST”. Om du inte tycker att du kan säga det – ens när du står på golvet – så är det oroväckande. Det är sannolikt en av de viktigaste sakerna en kvinna säger i hela sitt liv, en motsvarighet till ”Jag älskar dig”, ”Är det en flicka eller en pojke” och ”Nej! Jag har ändrat mig! Klipp inte lugg!”.

Ha-ha. Jag gjorde ett försök men när jag väl stod på min vingliga barstol fick jag liksom inget riktigt tryck i orden. Jag kunde viska det, till och med säga det med vanlig samtalston, men att skrika det var bara för mycket. Det kändes som att jag hade gått med i någon sekt, kanske Hare Krishna eller Jehovas vittnen.

Caitlin Moran fortsätter med ett litet test. ”Stick ner handen i byxorna. a) har du slida? b) vill du bestämma över den själv? Om svaret på båda dessa frågor är ja. GRATTIS! Du är feminist!”. Betyder det att man inte måste sexstrejka, bränna alla sina BH:ar på bål och börja fläta håret under armarna för att vara feminist? I så fall känns det lite lättare. Jag är inte klar med den här diskussionen på långa vägar, men nu måste jag sova så att jag inte blir o-human imorgon. 

Medan andra går en kvällspromenad, dricker ett glas vin på någon uteservering eller (som vissa galna människor) tränar på gymmet passar jag på att ta en extra lång power nap. Att sova efter jobbet har blivit mer av en regel än ett undantag. Jag kan inte hjälpa det men JAG ÄR SÅ FÖRBASKAT TRÖTT, det är som att sömncentrum har tagit över alla andra hjärndelar. När jag har sovit från klockan 18 till 21 går jag upp och äter lite musli med yoghurt, eller med mjölk, eller utan någonting alls, beroende på rådande kylskåpsstatus. Sen läser jag ett kapitel ur någon klassiker (bara för kulturpoängens skull) och därefter kan jag glatt somna om igen klockan 22 för att sova djupt hela natten, ja, tills det där förfärliga morgonalarmet tjuter. Eller som idag, tills jag inser att jag har försovit mig och måste springa till tunnelbanan utan att hinna med en endaste liten spegel-titt. Den här ovanan måste få ett slut. Därför ska jag boka upp all min lediga kvällstid i flera månader framöver. Bokningsbara tider är följande: vardagar mellan klockan 18 – 20 alternativt klockan 20 – 22. Hör av er för en reservation och gör det nu!

Jag försöker att hänga med i nyhetsvärlden genom att läsa aftonbladet (jag är fortfarande tv-lös). De tjabblar på om knarkhärvor med 200 kilo kokain, skandaler som avslöjar Obamas mörka sidor och skräckvideos som chockar Syrien. Jaha, inte intressant tänker jag och klickar på länken för att läsa om 8 metoder som gör dig smal på 4 veckor, men det visar sig att man måste vara plusmedlem. De är inte dumma de där aftonbladstyperna. Inte för att jag på riktigt tror att det finns något som helst sanningsvärde i de där plus-artiklarna, men skam för den som inte vågar testa. Man kan inte uttala sig om saker som man inte med säkerhet vet. Jag köpte till exempel en sprayflaska med Cillit Bang som de gör reklam för på tv. Ett litet sprut och det blir så där kliniskt rent i köket enligt reklamen. Inget gnuggande ens. Jag hade inte några som helt förhoppningar, jag ville snarare bevisa att reklamen blåljög. Hur som haver så visade det sig att Cillit Bang är en fullständigt genialisk produkt och mitt kök skiner som solen. Alla produkter och tekniker fungerar inte lika bra, till exempel metoden tänk dig smal, där jag efter veckor med kämpande kunde konstatera att det bara var skräp alltihop. 

Herre Gud jag har överskridit min vakentid och måste sova bums!

Godnatt 

Det finns vissa saker som gör mig så där extra glad så att det nästan värker i hjärtat. Till exempel när jag tar med mina elever på simskola och möts av glada, nakna, vattengympaälskande tanter i omklädningsrummet. De promenerar ogenerat runt med hängpattar och cellulitlår och konverserar med mina elever som blir stumma av... vad vet jag... chock. Idag frågade en äldre dam en av mina elever om hon kunde vara så snäll och hjälpa henne att ta upp BH:n som hon hade tappat på marken. Elevens ansiktsuttryck visade en blandning av panik, skräck och förfäran, men också nyfikenhet. En gigantisk BH och ett par hängiga pattar. Det är annat än vad mina elever är vana vid, som byter om bakom varsin pelare och tar på sig baddräkten över trosorna, gömda under en handduk, för att försäkra sig om att ingen skymtar någonting olämpligt. När vattengympapasset väl drar igång kan jag inte låta bli att både dansa - och sjunga med till musiken som tilltalar vilken 75-åring som helst. TA MIG TILL HAVET OCH GÖR MIG TILL KUNG, sjunger jag extra högt så att mina elever skrattar. Ja, då är jag lycklig! Det ger mig hopp om framtiden. Även om jag blir så där tjock och hängig både här och där så kan jag ta mig ner till simhallen och socialisera med andra åldringar i samma situation. Vi kan granska varandras åderbrock och kala huvudpartier. Vi kan beklaga oss över värkande höfter och konstatera att värktabletterna inte längre ger någon effekt, inte ens med dubbel dos. Vi kan skratta åt en svunnen tid där fötter klämdes ner i högklackade pumps för att ge extra smal-effekt. Jag blir lite lugnare när jag tänker så. Uttrycket "vad gör det om 100 år" är helt klart underskattat. 

För några veckor sedan kom jag och Tim på att vi skulle åka utomlands över Kristi Himmelsfärdshelgen. Vi kunde tänka oss Dubai, Rom eller en sparesa till Turkiet. Vi såg över vår ekonomi och bestämde oss för att en dag i Köpenhamn lät mer lämpligt. Så här med facit i hand kan jag bara konstatera att jag har haft världens mysigaste långhelg. Den där Jesus kan slänga sig i väggen, han kan omöjligt toppa min himmelsfärd. Tack Tim, Bramis-kramis och Veolia transport.

På vägen hem läste jag boken ”Konsten att vara en kvinna” och dog lite inombords. Femenist eller ej, det här är ett mästerverk. Jag skrattar och blir upprörd om vartannat och får upp ögonen för saker som jag annars kanske inte hade noterat. Som det där paret som satt mitt emot mig på tåget. En småknubbig man med felknäppt skjorta och en kvinna som skulle kunna vara en sån som stickar bara för att det är roligt (det var min första notis, senare plockade hon upp en halvfärdig, rödbrun halskrage. Snacka om skarpsynt av mig). Hon gjorde allt för att få lite uppmärksamhet, närhet och bekräftelse från mannen som verkade ha mer känslor för vilken random sten som helst. Jag ville bara ta över. Stick och brinn, här kommer jag som kan klappa på huvudet och klia på armen. Till slut somnade hon mot hans axel och då passade han på att fråga om mitt nummer. Jag mådde illa och ville kräkas men istället läste jag vidare i boken. Jag fick ett sms av min bästelibästa vän som berättade att hon hade planer på att gå till en jeansaffär och trycka upp en snygging mot väggen för lite hångelkalas. Jag påminde henne om att kräva rabatt på jeansen. Om alla skulle vara som hon hade världen varit lite mer genusneutral. Vi måste stå på oss, peka med hela handen och ta vad vi vill ha istället för det vi får. Alla douchebags kan säga godnatt och slänga sig i sjön. Här kommer nya jag. Totally confident och helt jävla fabulous.

På vägen hem gick jag in på Coop och åt körsbärstomater ur gratisskålen. Inte en eller två utan tills jag blev mätt. Att jag är allergisk och får sår i munnen skiter jag i. Det är gratis. Sen köpte jag en sån där Calippo-glass med små kulor till middag. Och oliver till efterrätt. Måste skapa en ny kokbok med mina recept. 

Idag gjorde jag samma procedur som igår. Jag började dagen med te och honung för att sedan lägga mig och sola på en filt på kvarterets allmänna gräsmatta. Jag log för mig själv när det gick förbi människor i jeans, långärmade jackor, kängor och (på riktigt) mössa! Har de glömt att det är sommar? Nåja, jag snorade och hostade och skrämde iväg alla som ens funderade på att lägga sig i närheten av mig. Från och med nu har jag hittat min egen solplats där jag kommer att spendera varje ledig sommartimme. Jag kanske borde markera mitt revir med vit sprayfärg. En ruta med texten ”reserverad plats”. Eller ”varning för böldpest” kanske är mer effektivt. Jag hade en jätteskön stund tills min (alkoholiserade) granne började gorma och ropa. Hon har tydligen glömt mitt namn. ”SOLAREN, HALLÅ SOLAREN, KOM OCH KOLLA!!”. Det visade sig att hon hade kommit på att huset mitt emot har större källarförråd än vi. ”Minst dubbelt så stora” påpekade hon och var tokförbannad. Jag såg ingen skillnad men mmhade för att inte skapa dålig stämning. Det gick en liten stund och sen hörde jag hur hon fräste och hytte med näven åt ett gäng public service arbetare som hade råkat kratta upp löv i hennes rabatter. Ja, vad ska man säga, jag ligger i lä på tokförbannadsfronten. 

Idag vaknade jag av förkylningen från helvetet. Ont i halsen, snuva, hosta och feber. Jag sjukanmälde mig från jobbet och satte mig i soffan och drack te med honung. Efter min fjärde kopp var jag urless på både honung, te och soffasittande. Och dessutom kissnödig. Solen strålade in genom fönstret och jag tänkte att jag lika gärna kunde vara sjuk utomhus. Jag tog på mig bikini och lade mig på en filt på gräsmattan. Sen somnade jag. Fyra timmar senare vaknade jag, röd som en övermogen tomat. Men hellre det än vit tänkte jag, och solade vidare tills klockan blev fem. Jättebra för min feber. Nu svider det lite här och där, men jag har åtminstone tan lines vilket måste ses som ett stort plus. Jag ligger i framkant i årets upplaga av the-ultimate-tan-competition. 

Imorse skrev jag om mitt glassiga idrottslärarjobb. Nu är jag beredd att ändra mig. Jag är inte den som är den. Jag kan till exempel konstatera att:

Simning är ett mordiskt skolprojekt. Speciellt när det kommer till att få upp eleverna ur basängen när det är dags att gå hem. De suger sig fast som iglar högst upp i rutschkanan, gömmer sig under flytredskap och skvätter vatten på mig när jag närmar mig. Idag skrek jag i ungefär en kvart innan jag kom på idén att spruta vatten på dem med badhusets kallvattenslang. Trots kallvattenslangen tappade jag rösten. Hes som en borstbindare skulle jag sedan organisera fritidsidrotten. Jag hade lovat att mina elever skulle få spela fotboll (det gör jag inte ofta på grund av övervägande risk för bråk och tjafs). Jag testade en ny taktik och skrev på tavlan:

1. Dela in lag 

2. Bestäm spelregler 

3. Utse en domare som håller i visselpipan (kan bytas)

4. Må bästa lag vinna. Lycka till!

Därefter satt jag på en bänk och rättade prov samtidigt som jag roat betraktade mina elever. Problemlösning kallas det. Det här är kanske lite elakt men... ha-ha-ha smaka på er egen medicin!

På vägen hem mötte jag min (alkoholiserade) granne. Hon tittade på sin klocka och konstaterade att "aha fem minuter till hyresgästföreningsmötet". Hyresgästföreningsmötet. Ungefär världens längsta ord. Det värsta är att min granne älskar de här sammansvärjningarna och har tjatat på mig sedan jag flyttade in att NU SKA VI KROSSA DE DÄR KOSSORNA SOM BESTÄMMER HÄR. Jag kanske är världens sämsta människa men jag svarar alltid nåt i stil med att "åh vad bra, äntligen ska vi krossa dem" fast jag egentligen tänker att jag hellre dör. Det är därför jag blir så grinig på mig själv, hon har ju påmint mig ungefär 100 gånger om det här mötet och ändå lyckas jag spatsera hem mitt i rusningstrafiken till årets tråkigaste happening. Jag blir ställd och försöker snabbt komma på en ursäkt. Det är vid såna tillfällen hjärnan jobbar i ultrarapidfart och man hinner tänka en miljon saker på bara några sekunder. Jag kommer på den bästa ursäkten: jag har tappat rösten! Jag gestikulerar och pekar på min hals och mimar att jag måste gå hem och dricka örtte bums (typ). Jag visste väl att det skulle löna sig att skrika lite på eleverna.