Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmuntrande kommentarer som "wow, träning på en fredag" och "gud vad du är duktig". Sen går jag ut i hallen, hänger upp träningsväskan på en krok och tar bussen hem. Inte alltid förstås, men tillräckligt ofta för att jag borde skämmas. En dag i förra veckan gick jag till gymmet och gjorde två benpendlingar på crosstrainern. Just då råkar Christoffer ringa och fråga om jag vill åka med i bilen hem. Jag ser att jag har gjort av med 4 kalorier och smyger ut för att ingen ska förstå mitt träningsfuskmissbruk.

När jag körde det första mördarpasset i början av oktober fick jag värre träningsvärk än någon annan människa någonsin haft. JAG DÖÖÖR skrek jag en morgon trots att jag var ensam hemma. På jobbet låtsas jag vara normal och muttrar ajaj när jag reser mig från stolen fast jag egentligen vill skrika någonting fult. FANHELVETEJÄVLABENJÄVEL (isch). När jag stapplar hem från jobbet behöver jag en sån där trafikskylt; varning för långsamtkörande fordon. En dag blev jag ompromenerad av en gammal tant med käpp. Eller okej, hon kanske inte hade käpp, men hon var minst 75 år och använde såna där skor med inbyggda dubbar. Ibland låtsas jag att jag är med i tour de france när jag är på väg till jobbet. Det är jag, med min oväxlade cykel från 1957 som jag har ärvt av farmors mamma, mot män i snabba brillor och tighta kläder med skumgummi i rump-regionen (för komfort, antar jag).