Senaste inläggen

Av Nathalie - 29 juni 2020 22:51

Jag tillhör 30 + kategorin och identifierar mig som en trött, sliten och 10 kg för tung mamma. Men då och då får jag feeling. Det hände mig ikväll när jag var ute på en löptur (låter ju väldigt hurtigt när jag skriver det så). Jag hade musik i öronen. Inte Lars Winnerbäck eller något annat melankoliskt som jag vanligtvis lyssnar på, utan riktig dunka-dunka-dansa-musik. Jag började göra moves med armar och höfter i farten. Shit vilken cool mamma jag är tänkte jag samtidigt som jag jogg-dansade förbi ett gäng tonåringar på en bänk utanför en av Bromma-skolorna. Så typiskt bara att jag hade känningar i fotleden så att jag var tvungen att halta, det förstrde lite av min ungdomliga och hippa image.


Ja, vad skriver man om i en blogg när man är en trött, sliten och 10 kg för tung mamma? Ingen aning. Men jag saknar min blogg. Eftersom livet ser ut som det gör (om man får kissa med stängd dörr har man en lyckodag) får det bli vad det blir.  Kort, konsivt och vardagsenkelt.



Av Nathalie - 26 november 2017 20:41

Instagram verkar tro att jag är fascinerad av ormar. Och det vet ju alla, att ormar ger mig dödslängtan. Ibland skriker jag hysterisk och hoppar upp i knät på den som står bredvid. Oftast är det någon bekant som får ta emot mig, men ibland överraskar jag en främling som råkar stå lägligt till. Men herregud, vad är det? Kan de fråga. Tårarna sprutar och jag skriker i panik innan jag inser att det är ett stelfruset skosnöre som ligger ett par meter framför mig på vägen. Hoppsan. Eller så är det ett gäng glada fåglar som prasslar runt bland löven och sprider orm-ljud. Hur som helst, av någon anledning kryllar det av ormar på mitt instagramflöde. Titta där, en bild på en liten bebis, en bild på ett träd, en bild på någon snygg brud i bikini som man blir avundsjuk på och sen BAM – en orm som äter middag. Nu kan jag alltså inte använda Instagram. Synd.


Jag har ett supertips till alla som är trötta på att läsa men som ändå vill verka lite kultiverade. Jag har skapat ett konto på Storytel och vandrar runt med lurar i öronen dygnet runt. Jag tar promenader och lyssnar på bok, jag går på toaletten och lyssnar på bok, jag ser på bachelor och lyssnar på bok och registrerar diabetesordrar och lyssnar på bok. Hallååå, får mina kollegor ropa om de vill kontakta mig, halåååå. Men jag hör ingenting. Vilken fantastisk uppfinning. Jag berättar för mina kollegor att jag inte får bli störd eftersom jag är mitt uppe i Thomas Eriksons bok Omgiven Av Idioter. Nej nej nej, tillägger jag, ingen behöver oroa sig. Jag försöker bara förstå mig på Christoffer. Det värsta är att han redan har påbörjat uppföljaren: Omgiven av psykopater. Alla skrattar och tror att det är ett skämt. Haha, skrattar jag också och fortsätter sedan uppspelningen av del 1: hur man förstår dem som inte går att förstå.


I början av veckan skickade Christoffer en länk till en delad anteckning i Notes med rubriken INKÖPSLISTA. Typsikt, tänker jag, nu är det dags för storhandling igen. Visserligen beställer vi genom mathem på nätet och får leveransen direkt till dörren, men ändå. På listan står det: 1. Plastpåsar 3 L. Sen är det tomt men Christoffer påpekar att jag kan fylla på listan med egna förslag. Jag gör en tumme-upp, men sen kommer jag inte på något mer även om både kylen- och frysen är tom. Ikväll föreslog Christoffer att vi ska göra om INKÖPSLISTA till ÖNSKELISTA. Vilken bra ide tycker jag och skriver en halv roman. 



Av Nathalie - 15 november 2017 21:15

Jag ska vara ärlig. Jag är en träningsfuskare. Jag älskar att gå runt på jobbet och prata om alla pass jag ska köra i veckan. När arbetsdagen är slut säger jag hejdå till alla och slänger träningsbagen över axeln samtidigt som jag fiskar efter uppmuntrande kommentarer som "wow, träning på en fredag" och "gud vad du är duktig". Sen går jag ut i hallen, hänger upp träningsväskan på en krok och tar bussen hem. Inte alltid förstås, men tillräckligt ofta för att jag borde skämmas. En dag i förra veckan gick jag till gymmet och gjorde två benpendlingar på crosstrainern. Just då råkar Christoffer ringa och fråga om jag vill åka med i bilen hem. Jag ser att jag har gjort av med 4 kalorier och smyger ut för att ingen ska förstå mitt träningsfuskmissbruk.

 

När jag körde det första mördarpasset i början av oktober fick jag värre träningsvärk än någon annan människa någonsin haft. JAG DÖÖÖR skrek jag en morgon trots att jag var ensam hemma. På jobbet låtsas jag vara normal och muttrar ajaj när jag reser mig från stolen fast jag egentligen vill skrika någonting fult. FANHELVETEJÄVLABENJÄVEL (isch). När jag stapplar hem från jobbet behöver jag en sån där trafikskylt; varning för långsamtkörande fordon. En dag blev jag ompromenerad av en gammal tant med käpp. Eller okej, hon kanske inte hade käpp, men hon var minst 75 år och använde såna där skor med inbyggda dubbar. Ibland låtsas jag att jag är med i tour de france när jag är på väg till jobbet. Det är jag, med min oväxlade cykel från 1957 som jag har ärvt av farmors mamma, mot män i snabba brillor och tighta kläder med skumgummi i rump-regionen (för komfort, antar jag).

 

Av Nathalie - 19 oktober 2017 20:03

Vi har precis kommit hem från en semestervecka på La Gomera. Det var tydligt att det handlade om en charterresa till de svenska pensionärernas paradis - Kanarieöarna. Minst hälften av resenärerna var liksom iklädda Hawaiiskjorta och stråhatt redan på Arlanda. Självklart i kombination med knästrumpor i sandaler med karborrband. Det gällde liksom att akta ögonen från utstickande vass och bambuskott eller vad de där hattarna nu är gjorda av. Jag ska inte gå in på detaljer, alla vet ju hur det är med charter. Skrikande barn med föräldrar som verkar helt obekymrade, flygvärdinnor som kvittrar glatt i högtalarna och springer runt och försöker sälja lotter fast alla vet att de bara vill fly genom närmsta nödutgång och passagerare som applåderar vilt vid landningen för att visa piloten sin tacksamhet över att fortfarande vara vid liv. Tack snälla piloten! Vet ni föresten att när man flyger charter så kostar allting extra? Om man vill se en film måste man köpa en biobiljett. Till och med kaffet kostar pengar. Snart får man nog börja betala extra om man är överviktig. 100 kilo, det blir tusen kronor extra men du kan kvitta det mot din kompis som bara väger 52. Och jaha, du vill ha en flytväst också, då blir det tusen kronor till, men det går bra att chansa.


Vi lämnar de glada turisterna på Tenneriffa och får istället sällskap av ett gäng proffsgolfare eftersom det visar sig att vi har bokat ett golfhotell. Där ser man. Typiskt att jag glömde golfbagen och alla mina piké-tröjor hemma. Nu får jag ägna mig åt sol och bad istället, verkligen synd. 


Hotellet är fantastiskt, har en magisk utsikt och blablabla, så som det ska vara på ett lyxhotell. Jag är nöjd med allt utom min kropp. Jag hade liksom föreställt mig själv liggandes i en solstol med en stor mage som jag klappade på med jämna mellanrum. Det var väl ungefär så det blev också, även om det inte finns någon bebis där. Varför gnälla, 2 av 3 rätt. (Ja, jag är fortfarande bitter, arg, ledsen, irriterad och sjukt besviken på livet så ursäkta). Det tar mig ungefär två sekunder att inse att det inte blir några exotiska bilder, ja, förutom på mina fötter då. Fötter vid poolen, fötter på solstolen, fötter vid en palm, fötter på balkongen osv. Jag hade åtminstonde målat tånaglarna så jag är ändå nöjd. 


För att fördriva tiden medan jag väntar på att solbrännan ska innfinna sig ägnar jag mig åt sånt som vilken tjej som helst skulle ha gjort. Det vill säga sträckläser konversationer på familjeliv som om det vore en spännande roman, lägger upp en strikt kost - och träningsplanering för hösten samtidigt som jag äter sockrade persikogodisar och passar på att smygfotografera Christoffer i osmickrande vinklar som sedan kan användas i utpressningssyfte. "Älskling, kan du klia mig på ryggen, annars har jag en bild här på dig...". Nej jag skojar bara, så skulle jag aldrig göra. Christoffer fördriver tiden med att lyssna på självbiografier om minimalism och någonting om hur ledare äter sist eller liknande på Storytel. Och ser på nyheterna förstås. Tur att någon av oss tar ansvarar för det intellektuella. Jag måste googla på hur det stavas, det vore ju pinsamt att stava fel på ett sånt viktigt ord. 


Nu är vi i alla fall hemma igen och helt klart redo för en till semester. Inte för att vi ar någon bokad eller så, men vi är verkligen redo om det skulle dyka upp någon. Bara så att alla vet. 



Av Nathalie - 5 oktober 2017 17:53

Jag vandrar runt i någon sorts bubbla av likgiltighet. Jag är inte mig själv. Det måste få ta tid, säger alla jag känner. Tråkigt nog är jag det norra halvklotets mest otåliga själ. Jag lovar, jag skulle behöva gå i avslappnings-yoga, medicinsk qi gong och tänka på andningen flera gånger om dagen. Jag menar, jag står knappt ut med en sån enkel sak som att vänta på Christoffer när han låser upp lägenhetsdörren. Jag vankar runt och sliter i handtaget, stampar med fötterna och börjar kasta av mig ytterkläder till höger och vänster. Christoffer får liksom dra ut nyckeln i farten medan dörren svänger upp och jag pressar mig in. Hur ska jag kunna vänta på att hitta mig själv i det här mörkret?


Jag tror att jag har ärvt det otåliga anlaget från pappa. Han är som jag. Vi kan vara på en födelsedagsmiddag och mitt uppe i efterrätts-fasen när han plötsligt ropar ”NU ÅKER VI”. En och en halv minut senare sitter han i bilen och på den tiden har han också hunnit svepa en kopp kaffe, duka av bordet och ge alla en hej-då kram. Men jag förstår pappa. Han är liksom… effektiv. Ingenting behöver ta längre tid än nödvändigt. Med en enkel överslagsräkning kan man kalkylera hur lång tid saker borde ta och om det överskrider gränsen tappar vi båda tålamodet direkt. Pappa blir arg och jag får onaturliga svettningar. På grund av otåligheten har jag utvecklat diverse egenheter som jag tror hjälper för att skynda på saker. Till exempel tror jag absolut att det går snabbare att koka potatis om man samtidigt trycker kastrullen mot plattan och ropar ”kom igeeen nu potatis”. Och visst jobbar kassörskor lite snabbare om man stirrar på klockan (det måste vara ett armbandsur, så har man inget får man låtsas att man har det) och sedan vänder blicken mot utgången. Fast det funkar bara om man ska köpa något riktigt dyrt. Ska man köpa strumpor på H&M riskerar man iställer att råka ut för extra långsam service så det rekommenderar jag inte.


Christoffer brukar säga att jag är speciell. Ibland säger han konstig, men efter det arga ögat lägger han till ”på ett bra sätt”. Bäst för honom!

Av Nathalie - 20 september 2017 09:45


Det är onsdag morgon och jag sitter i en fåtölj hemma på Stopvägen. Jag ser mig omkring i det som skulle ha blivit ditt rum. Det mesta är förberett. Kontorsmöblerna som stod här inne tidigare är sålda. Byrån är tom så när som på de små bebiskläderna som vi inte kunde hålla oss från att köpa redan i vecka åtta. Det var efter att vi hade sett ditt lilla hjärta slå på ultraljudsskärmen för första gången. Ebbas gravidbok är ifylld till hälften och står prydligt i hyllan tillsammans med boken jag gav till Christoffer i födelsedagspresent med det talande namnet, ”Grattis, du ska bli pappa”.

 

Vi har längtat efter dig och förberett oss så gott vi har kunnat. Det var inte ditt fel och inte heller vårt fel att ingenting blev som det var tänkt. Älskade Lillefot, du levde bara 20 veckor i min mage. Den 14 september tvingades vi avsluta ditt liv. Jag ska inte få lära känna dig och den person som du skulle ha blivit. Det kommer för evigt att vara en sorg för mig.


Någon dag ska jag skriva mer om det här, men den dagen är inte nu. Nu ska jag lägga all min energi på att ta mig upp ur det här svarta hålet av tomhet. Hitta tillbaka till någon form av vardag. Det är tydligen så här det är att leva.


♥ Lillefot 2017-09-14 

Av Nathalie - 8 september 2016 20:15

Senast jag skrev i bloggen var jag Hägerstens galnaste cat lady. Jag kröp runt i rabatterna och letade efter kattkompisar till Cookie eftersom jag tänkte att hon nog var lite ensam. När jag försökte introducera henne för en ny eventuell kattvänn blev jag sönderklöst och kattbiten. Så Cookie har fått flytta hem till mamma och pappa på Ekerö där hon trivs jättebra. Jag saknar henne varje dag. Ibland tror jag att hon saknar mig också, men när jag åker hem till Ekerö för att hälsa på gömmer hon sig i garaget och morrar surt.


Det har hänt en del saker sedan min senaste uppdatering här på Nattasnews. Jag bor tillexepmel tillsammans med Christoffer i Bromma. När han nämnde att det vore trevligt om jag eventuellt kanske någon gång i framtiden skulle vilja flytta ihop med honom var saken avgjord och jag började packa samma eftermiddag.


Här är livet underbart. Jag älskar hur vi kompletterar varandra. Christoffer tar hand om matlagningen. Sätt dig i soffan älskling medan jag lagar mat, brukar han säga samtidigt som han serverar mig ett glas vin. Jag får inte hjälpa till med någonting på grund av olycksrisk, menar han. Jag kan ju hålla med om att det har hänt en del incidenter. Till exempel glömde jag en kastrull med olja på spisen. På grund av rökutvecklingen fick jag stå på balkongen med den brinnande kastrullen och vänta på att elden skulle slocka. En annan dag, när jag skulle göra egenrullade köttbullar och hemlagat potatismos, var elvispen helt plötsligt försvunnen, vilket gjorde mig på så dåligt humör att jag började gråta och lät köttbullarna brännas upp i stekpannan. Nu är jag alltså bannlyst från köket. Inte för att det gör mig något. Jag älskar att sitta i soffan och dricka vin. Jag bidrar med andra sysslor, som till exempel att planera... ni vet.. vilket snacks vi ska äta framför tv:n och om vi ska köpa hallonsylt eller blåbärssylt till pannkakorna. Plase don't leave me!!!


Jag har fått ett nytt jobb på ett kontor. I ungefär en vecka gick jag runt i pennkjol och njöt av ljudet från klackar som möter stengolv. Klick klack klick klack. Sen fick jag skoskav och magknip (testa själv att hålla in magen i åtta timmar i sträck) och när jag var påväg att cykla ihjäl en gammal tant på väg till jobbet på grun av att jag inte kunde bromsa i den tighta kjolen gav jag upp. Nu försöker jag se ut lite mer som en cool hipster med sköna skor och fyndade eko-kläder. Typ: Jag har lagt no effort på mitt utseende jag är bara helt awsome-looking ändå (fast jag i själva verket har bytt kläder fyra-fem gånger och gråtit framför spegeln). Det är bara så typiskt att det är en helvetiskt lång uppförsbacke sista biten till jobbet, så hur fräch jag än är när jag lämnar lägenheten på morgonen ser jag ut som ett svettmonster när jag kommer fram.


Jag har sålt min älskade bil eftersom jag måste ha råd att shoppa och resa och sånt. Tyvärr gick alla pengar till pappa på grund av släpande skulder för diverse biltillbehör. Ni vet, bärgning, byte av generator, fjädrar hit och dit samt en och annan parkeringsböter. Bilens nya ägare heter Lennart. Han är en äldre herre som besöker sin sjuka fru på ålderomshemmet varje dag mellan kl 12 - 19. Jag njuter lite av tanken på att min bil för samman två personer som älskar varandra typ lika mycket som Noah och Allie från the Notebook. Relationship goal! Ingen press Christoffer, men...



Av Nathalie - 6 april 2016 09:17

Använder du LinkedIn? Frågar Christoffer på ett mess. Vem tror han att jag är, en yrkesvan jurist? Så jag svarar ”Nej. Kanske om jag var jurist”. C förklarar att LinkedIn är som ett professionellt facebook där man kan utöka sitt nätverk. Man skriver en liten text om sina jobbrelaterade erfarenheter och skills bara så är det klart. Jag går in och läser på C:s profil att han är specialiserad inom bland annat security analysis, ethical hacking, *NIX, log managemen och IDS/IPS. Jag brer en smörgås och skapar en lista över mina egna talanger: 1. Kast med litet bipack 2. Ge "skärp-dig-nu-annars..." blicken till olydiga barn och 3. Alla typer av svält-dieter. Jag hade kanske skramlat ihop till två sympatikontakter. C påpekar att det inte handlar om att skaffa nya vänner utan att man kan följa större företag och profiler som man är intresserad av. Damn, vi är olika. Så här på rak arm kan jag inte komma på ett enda företag jag skulle vilja följa. Eller vänta nu. Kanske om det finns ett företag som arrangerar billiga Karibienkryssningar?


Jag blir avbruten i mina funderingar av min granne som skriker in genom postfacket i dörren, som om det vore ett helt vanligt sätt att kommunicera; "hallå hallå, hoppas att jag inte stör. Cookie är här ute i trapphuset". Jaa, jag vet att hon är där, det är för att jag släppte ut henne när hon blev olidligt jobbig. Och ser man på, nu kryllar det av olidligt jobbiga skapelser i trapphuset. Det säger jag förstås inte högt, det är inte läge att bli osams med en alkoholiserad föredetta narkoman. Så jag svarar "tack, tack" genom den lilla luckan och är glad att jag kom ihåg att låsa dörren.  


Skapa flashcards