Senaste inläggen

Av Nathalie - Torsdag 5 okt 17:53

Jag vandrar runt i någon sorts bubbla av likgiltighet. Jag är inte mig själv. Det måste få ta tid, säger alla jag känner. Tråkigt nog är jag det norra halvklotets mest otåliga själ. Jag lovar, jag skulle behöva gå i avslappnings-yoga, medicinsk qi gong och tänka på andningen flera gånger om dagen. Jag menar, jag står knappt ut med en sån enkel sak som att vänta på Christoffer när han låser upp lägenhetsdörren. Jag vankar runt och sliter i handtaget, stampar med fötterna och börjar kasta av mig ytterkläder till höger och vänster. Christoffer får liksom dra ut nyckeln i farten medan dörren svänger upp och jag pressar mig in. Hur ska jag kunna vänta på att hitta mig själv i det här mörkret?


Jag tror att jag har ärvt det otåliga anlaget från pappa. Han är som jag. Vi kan vara på en födelsedagsmiddag och mitt uppe i efterrätts-fasen när han plötsligt ropar ”NU ÅKER VI”. En och en halv minut senare sitter han i bilen och på den tiden har han också hunnit svepa en kopp kaffe, duka av bordet och ge alla en hej-då kram. Men jag förstår pappa. Han är liksom… effektiv. Ingenting behöver ta längre tid än nödvändigt. Med en enkel överslagsräkning kan man kalkylera hur lång tid saker borde ta och om det överskrider gränsen tappar vi båda tålamodet direkt. Pappa blir arg och jag får onaturliga svettningar. På grund av otåligheten har jag utvecklat diverse egenheter som jag tror hjälper för att skynda på saker. Till exempel tror jag absolut att det går snabbare att koka potatis om man samtidigt trycker kastrullen mot plattan och ropar ”kom igeeen nu potatis”. Och visst jobbar kassörskor lite snabbare om man stirrar på klockan (det måste vara ett armbandsur, så har man inget får man låtsas att man har det) och sedan vänder blicken mot utgången. Fast det funkar bara om man ska köpa något riktigt dyrt. Ska man köpa strumpor på H&M riskerar man iställer att råka ut för extra långsam service så det rekommenderar jag inte.


Christoffer brukar säga att jag är speciell. Ibland säger han konstig, men efter det arga ögat lägger han till ”på ett bra sätt”. Bäst för honom!

ANNONS
Av Nathalie - Onsdag 20 sept 09:45


Det är onsdag morgon och jag sitter i en fåtölj hemma på Stopvägen. Jag ser mig omkring i det som skulle ha blivit ditt rum. Det mesta är förberett. Kontorsmöblerna som stod här inne tidigare är sålda. Byrån är tom så när som på de små bebiskläderna som vi inte kunde hålla oss från att köpa redan i vecka åtta. Det var efter att vi hade sett ditt lilla hjärta slå på ultraljudsskärmen för första gången. Ebbas gravidbok är ifylld till hälften och står prydligt i hyllan tillsammans med boken jag gav till Christoffer i födelsedagspresent med det talande namnet, ”Grattis, du ska bli pappa”.

 

Vi har längtat efter dig och förberett oss så gott vi har kunnat. Det var inte ditt fel och inte heller vårt fel att ingenting blev som det var tänkt. Älskade Lillefot, du levde bara 20 veckor i min mage. Den 14 september tvingades vi avsluta ditt liv. Jag ska inte få lära känna dig och den person som du skulle ha blivit. Det kommer för evigt att vara en sorg för mig.


Någon dag ska jag skriva mer om det här, men den dagen är inte nu. Nu ska jag lägga all min energi på att ta mig upp ur det här svarta hålet av tomhet. Hitta tillbaka till någon form av vardag. Det är tydligen så här det är att leva.


♥ Lillefot 2017-09-14 

ANNONS
Av Nathalie - 8 september 2016 20:15

Senast jag skrev i bloggen var jag Hägerstens galnaste cat lady. Jag kröp runt i rabatterna och letade efter kattkompisar till Cookie eftersom jag tänkte att hon nog var lite ensam. När jag försökte introducera henne för en ny eventuell kattvänn blev jag sönderklöst och kattbiten. Så Cookie har fått flytta hem till mamma och pappa på Ekerö där hon trivs jättebra. Jag saknar henne varje dag. Ibland tror jag att hon saknar mig också, men när jag åker hem till Ekerö för att hälsa på gömmer hon sig i garaget och morrar surt.


Det har hänt en del saker sedan min senaste uppdatering här på Nattasnews. Jag bor tillexepmel tillsammans med Christoffer i Bromma. När han nämnde att det vore trevligt om jag eventuellt kanske någon gång i framtiden skulle vilja flytta ihop med honom var saken avgjord och jag började packa samma eftermiddag.


Här är livet underbart. Jag älskar hur vi kompletterar varandra. Christoffer tar hand om matlagningen. Sätt dig i soffan älskling medan jag lagar mat, brukar han säga samtidigt som han serverar mig ett glas vin. Jag får inte hjälpa till med någonting på grund av olycksrisk, menar han. Jag kan ju hålla med om att det har hänt en del incidenter. Till exempel glömde jag en kastrull med olja på spisen. På grund av rökutvecklingen fick jag stå på balkongen med den brinnande kastrullen och vänta på att elden skulle slocka. En annan dag, när jag skulle göra egenrullade köttbullar och hemlagat potatismos, var elvispen helt plötsligt försvunnen, vilket gjorde mig på så dåligt humör att jag började gråta och lät köttbullarna brännas upp i stekpannan. Nu är jag alltså bannlyst från köket. Inte för att det gör mig något. Jag älskar att sitta i soffan och dricka vin. Jag bidrar med andra sysslor, som till exempel att planera... ni vet.. vilket snacks vi ska äta framför tv:n och om vi ska köpa hallonsylt eller blåbärssylt till pannkakorna. Plase don't leave me!!!


Jag har fått ett nytt jobb på ett kontor. I ungefär en vecka gick jag runt i pennkjol och njöt av ljudet från klackar som möter stengolv. Klick klack klick klack. Sen fick jag skoskav och magknip (testa själv att hålla in magen i åtta timmar i sträck) och när jag var påväg att cykla ihjäl en gammal tant på väg till jobbet på grun av att jag inte kunde bromsa i den tighta kjolen gav jag upp. Nu försöker jag se ut lite mer som en cool hipster med sköna skor och fyndade eko-kläder. Typ: Jag har lagt no effort på mitt utseende jag är bara helt awsome-looking ändå (fast jag i själva verket har bytt kläder fyra-fem gånger och gråtit framför spegeln). Det är bara så typiskt att det är en helvetiskt lång uppförsbacke sista biten till jobbet, så hur fräch jag än är när jag lämnar lägenheten på morgonen ser jag ut som ett svettmonster när jag kommer fram.


Jag har sålt min älskade bil eftersom jag måste ha råd att shoppa och resa och sånt. Tyvärr gick alla pengar till pappa på grund av släpande skulder för diverse biltillbehör. Ni vet, bärgning, byte av generator, fjädrar hit och dit samt en och annan parkeringsböter. Bilens nya ägare heter Lennart. Han är en äldre herre som besöker sin sjuka fru på ålderomshemmet varje dag mellan kl 12 - 19. Jag njuter lite av tanken på att min bil för samman två personer som älskar varandra typ lika mycket som Noah och Allie från the Notebook. Relationship goal! Ingen press Christoffer, men...



Av Nathalie - 6 april 2016 09:17

Använder du LinkedIn? Frågar Christoffer på ett mess. Vem tror han att jag är, en yrkesvan jurist? Så jag svarar ”Nej. Kanske om jag var jurist”. C förklarar att LinkedIn är som ett professionellt facebook där man kan utöka sitt nätverk. Man skriver en liten text om sina jobbrelaterade erfarenheter och skills bara så är det klart. Jag går in och läser på C:s profil att han är specialiserad inom bland annat security analysis, ethical hacking, *NIX, log managemen och IDS/IPS. Jag brer en smörgås och skapar en lista över mina egna talanger: 1. Kast med litet bipack 2. Ge "skärp-dig-nu-annars..." blicken till olydiga barn och 3. Alla typer av svält-dieter. Jag hade kanske skramlat ihop till två sympatikontakter. C påpekar att det inte handlar om att skaffa nya vänner utan att man kan följa större företag och profiler som man är intresserad av. Damn, vi är olika. Så här på rak arm kan jag inte komma på ett enda företag jag skulle vilja följa. Eller vänta nu. Kanske om det finns ett företag som arrangerar billiga Karibienkryssningar?


Jag blir avbruten i mina funderingar av min granne som skriker in genom postfacket i dörren, som om det vore ett helt vanligt sätt att kommunicera; "hallå hallå, hoppas att jag inte stör. Cookie är här ute i trapphuset". Jaa, jag vet att hon är där, det är för att jag släppte ut henne när hon blev olidligt jobbig. Och ser man på, nu kryllar det av olidligt jobbiga skapelser i trapphuset. Det säger jag förstås inte högt, det är inte läge att bli osams med en alkoholiserad föredetta narkoman. Så jag svarar "tack, tack" genom den lilla luckan och är glad att jag kom ihåg att låsa dörren.  


Av Nathalie - 27 februari 2016 18:00


Två dagar innan avfärd till Bali drabbas jag av magsjuka. Inte en sån magsjuka där man får lite ont i magen utan en sån där man kräks som en fontän. Jag spenderar en natt på badrumsgolvet. Jag ringer mamma som påstår att jag omöjligt kan åka om jag ska spy på det där sättet. Jag mmmar samtidigt som jag packar ner spypåsar i handbagaget. Ingenting kan stoppa mig. De kan ju försöka bära av mig från planet med spyor och allt. Men sen vipps så blir jag frisk samma dag som vi ska åka, så inga bekymmer på spy-fronten.


På Arlanda bestämmer vi oss för att växla lite pengar. Lika bra i fall vi måste nödlanda någonstans utan bankomat och kortläsare, typ. Fast helst inom gränsen för Bali eftersom vi lägger alla våra nödslantar på Bali-rupids. Vi informerar damen bakom disken att vi vill växla tusen kronor vardera. Hon knappar på datorn och kliar sig i huvudet. Tillbaka kommer hon med två miljoner i sedlar. TVÅ MILJONER. En korv med bröd måste ju kosta minst 200 000 på det där stället. Normalt.


Jag visar Annie mitt fula sår på näsan. Det började som några prickar men urartade snabbt efter lite pillande. Annie hävdar att det ser ut som en brännskada och skrattar åt idén att jag är bränd redan innan vi kommer fram. Omöjligt svarar jag men tänker i hemlighet på solariebesöket ett par dagar tidigare. Dumma uv-strålning. Väl på planet pillar jag sönder skorpan så att det börjar blöda. Sen får jag sitta med toapapper tryckt mot nästippen i evighet för att inte bloda ner omgivningen. Envist sår eller blödarsjuka. Vad vet jag. Hur som helst kan jag konstatera att det inte blir några närbilder från den här resan.


På flyget från Arlanda til Qatar hamnar vi precis vid nödutgången vilket innebär stort benutrymme. Vi är sjukt nöjda, i alla fall en stund. Olyckligtvis har vi även toaletten precis i anslutning till våra sittplatser och förutom de obehagliga lukterna som sprider sig varje gång dörren öppnas bildas en hel folksamling runt oss som om ytan vore reserverad för medlemmar i en klubb eller församling av något slag. Flera gånger vill jag påpeka att det här är minsann inte öppna förskolan och det där som du står på råkar vara mitt handbagage. Annie sover som en stock. Ja, hela resan.


Från Qatar är det ytterligare tio timmars flygresa till Bali. Inte får vi flyga första klass den här gången heller trots vår listiga plan att försöka lura kabinpersonalen att vi är på väg på honeymoon. Vi sätter oss på våra platser på rad arton och ser oss omkring. Ett gigantiskt plan. Säkert 1000 platser (eller 400 or whatever). Sen babblar vi vidare tills kaptenen ropar i högtalarna att nu är vi redo för start eller någonting liknande fast på arabiska. Vi fattar ingenting när vi börjar rulla mot startbanan, planet är ju tomt. Långsamt går det upp för resenärerna (nåja, helt tomt var det inte) att nu handlar det om att agera fort för att välja de bästa platserna. Jag samlar på mig filtar och kuddar för glatta livet, lägger mig raklång på ett fyrmanna-säte, gosar in mig med tofflor och bestämmer mig för att ha sagan-om-ringen-maraton. Jag ser ungefär en sekund innan jag somnar. Jag vaknar ett par timmar senare och är ohyggligt kissnödig. Sådär så att det gör ont. Men precis när jag ska traska iväg mot toaletten ropar kaptenen att nu är det turbulens, sitt still och behåll säkerhetsbältena på fast på arabiska då förstås. Eller vad pratar man ens för språk i Qatar? Jag blir gott sittande en stund till med kiss upp till öronen känns det som. Annie hittar jag framför filmen Crazy, stupid, love. Om hon faktiskt tittar på filmen är oklart, men hon sitter med mobilen framme och fotar Ryan Goslings halvnakna kropp. I sitt försvar utbryter hon att vadå, han är min drömman!


Nu är vi äntligen framme, Jippi!!!!! 


Ps. Jobbigt att skriva på telefonen

Av Nathalie - 4 februari 2016 17:36

Saker som försvårar vuxenlivet...

 

När man ringer för att avsluta ett abonnemang: Du letar reda på numret och förväntar dig följande scenario: Hej, jag vill avsluta mitt abonnemang. Bra, tack tack hej. Istället kommer du till en telefonsvarare med knappvalsfunktion. ”Tryck ett om du vill förnya ditt abonnemang, tryck två om du vill ta del av våra erbjudanden, tryck tre om du vill veta våra öppettider” och sådär håller det på tills ”tryck 107 för att avsluta ditt abonnemang”. Du knappar in 107 och kopplas vidare till nästa förinspelade telefonsvararröst: Just nu är det många som ringer till oss. Ditt samtal är placerat i kö. Du har plats nummer 4576 i kön. Vi beräknar besvara ditt samtal inom 5 veckor. Tack för att du väntar.


När man försöker gå ner i vikt: Du har inte tid att hålla på med LCHF eller 5:2 eftersom du snart ska till Bali och behöver snabba resultat. Du utvecklar te-metoden. Efter nio dagars svält har du tappat livslusten men blir ändå nöjd när vågen visar minus tre kilo. Du firar med en bulle. Sen äter du ett par bullar till samtidigt som du tränar och tänker att det kan väl inte spela så stor roll. När du officiellt avslutar dieten efter två veckor landar du på plus ett kilo och en extra centimeter i midjan.


När man slutat med p-piller efter lååång tid: Du tror att du vaknar upp i en vattensäng, men inser snart att det är din egen kropp som har svällt upp och utgör en vaggande hydda. Du kan inte böja fingrarna på grund av svullnaden och när du försöker ta på dig jeansen fastnar de någonstans vid knäna. Då börjar du gråta och tröstäter en chokladkaka. Resten av dagen campar du i sängen.


När man får parkeringsböter: Du ser till din stora förskräckelse en gul lapp på vindrutan. Hur är det ens möjligt? Du letar reda på parkeringsskylten och inser att det som du trodde betydde någonting i stil med "förbud att köra om" i själva verket måste ha en helt annan innebörd. Efter att ha googlat får du fram följande obegripliga meddelande: datumparkering innebär att parkering är förbjuden på gatusida med jämna husnummer under jämnt datum. Motsvarande gäller udda nummer under udda datum. 


När man tindrar: Du matchas med diverse killar. Ett par av dem skriver till dig men du svarar inte eftersom 1. Han ser ut att vara kort eller 2. Hans hårfäste sitter för högt upp eller 3. Hans namn är urlöjligt. Efter fyra timmars swipande hittar du tillslut den du söker. Du skriver men får ingen respons. Tokförbannad ringer du en vän för att beklaga dig över den omogna idionten. Din tjejkompis håller med och snart har ni båda bestämt er för att bli lesbiska feminister. 

Av Nathalie - 7 januari 2016 17:56


Januari är en månad full av förhoppningar och löften. Vi tror alla att vi kommer bli träningsgalna hälsogurus som lever på ekologisk vegankost och som dessutom skänker generösa penningbelopp till välgörenhet och hjälper gamla tanter över gatan. Dag nummer ett är vi ganska övertygade om att det nya året kommer bli det mest fantastiska år av alla år vi varit med om. Sen går dagarna och efter ett par veckor sitter vi ensamma i våra fåtöljer, svär över tantjävlarna och tröstäter glass direkt ur bunken. Januari är den månad då flest människor drabbas av depression, hamnar i ekonomisk knipa och skiljer sig enligt mina efterforskningar på Google. Så sluta upp med att vara så förbaskat nyårs-glad.


Eftersom gymmet är fullt av januari-optimister har jag kommit på idén att träna hemma. Jag kör gymnastik-måndag, cross-tisdag, ABSolution-onsdag, bootylicious-torsdag, free-friday, run-for-your-life-lördag och yoga-söndag. Paret på våningen under tycker kanske inte att det är ett lika bra koncept eftersom träningen innehåller diverse grupperade jämfotahopp, höga knän och armhävningar med klapp (läs: försök till armhävningar med klapp). Jag ser framför mig hur gipsdammet yr runt i de stackars människornas vardagsrum. Och som om inte det vore nog har Cookie bestämt sig för att trakassera det gamla paret genom att sitta utanför deras ytterdörr och jama från morgon till kväll. När jag försöker flytta på henne river hon mig i ansiktet och jag ser nu mera ut som en karaktär från Scarface.


Av Nathalie - 18 november 2015 11:47

Det här inlägget tillägnar jag David på jobbet efter som han är lika kattig som jag. Majo. 


Med risk för att vara trälig kommer ännu en uppdatering på kattfronten. Igår genomfördes nämligen operation befria katt. Händelseförloppet stäcker sig över flera timmar, men jag ska försöka fatta mig kort. Det hela startade med att Coockie var borta när jag kom hem från jobbet. Jag gick min vanliga detektivrunda med ficklampa, gummistövlar och nattlinne. Jag hittade henne inlåst i ett trapphus ett par kvarter längre bort. Klockan var efter midnatt och inget fönster var upplyst. Eftersom jag inte hade någon nyckel till porten försökte jag tillkalla lägenhetsägarnas uppmärksamhet genom diverse tallkottskastning. Jag signalerade SOS med ficklamps-morse och använde ett litet dött träd (i brist på långa pinnar) som knackredskap för att nå fönstren på andra våningen. När ingenting hände klättrade jag med lite hjälp av en parkerad cykel upp och hängde mig i fönsterkarmen till lägenheten på bottenplan. Taktiken var att stirra in genom sovrumsfönstret, men jag orkade inte dra mig hela vägen upp utan hängde där och sprattlande längst husfasaden. För att undvika missförstånd med polisen släppte jag taget och letade fram hyresvärldens nödnummer. Vid 2-tiden fick jag tag på jourbilsmannen. Han svor över att ha blivit väckt och var inte alls medgörlig när jag försökte pruta på utryckningskostnaden. Efter någon halvtimme eller så dök han ändå upp med portnyckeln och befriade min älskling. Slutet gott...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se